Journalisten Liu Binyan censurerades till och med i döden
Liu Binyans gravsten, utan inskription. Hans aska skickades tillbaka till Kina nyligen, men myndigheterna lät inte hans sista ord stå skrivna på hans grav. (Foto: från Internet)


I flera decennier försökte Liu Binyan, Kinas mest hyllade journalist, avslöja korruption inom kommunistpartiet och orättvisor i Kina, något han ofta censurerades för. Hans aska sändes tillbaka till Kina, men hans meddelande från andra sidan av graven blev också censurerat.

Han hade skrivit sin enkla gravskrift själv: ”Den kinesiske man som ligger begravd här gjorde en gång vad han borde göra och sade vad han borde säga.” Partiets censorer gillade inte budskapet och inskriptionen på hans grav på Tianshan-kyrkogården i Peking, som skulle ha skrivits in den 23 december, fick inte genomföras.

Liu avled 2005 efter 16 år i exil i USA. 1988 hade Liu kommit på besök till USA, men de kinesiska myndigheterna lät honom inte komma tillbaka efter att han öppet fördömt massakern av studenterna på Himmelska fridens torg 1989. Innan han dog hade han försökt komma tillbaka till Kina för att få tillbringa sina sista dagar där, men vägrades inträde.

Ett hundratal personer kom för att betyga sin respekt och lämna blommor vid begravningen, enligt Apple Daily. Många av dem var före detta kollegor från China Youth Daily och People’s Daily där Liu skaffat sig ett rykte. Ingen musik eller minnestal förekom, utan bara ljudet av svalor och nordanvinden blandades med de sörjandes gråt, enligt artikeln.

Vid sidan av sorgen över Lius död uttryckte de närvarande även stor avsky över hur myndigheterna behandlade honom ända in i slutet.

Lu Yuegang på China Youth Daily citerades på nätet:

”Liu Binyuan är den kinesiska pressens och intellektuellas samvete. Han är en gigant som ensam fört vidare Kinas reportagetradition. Myndigheterna inte bara tystade honom, utan vägrade låta honom att återvända till sitt hemland när han var döende. Nu när hans aska återvänt till Kina använder de alla tänkbara ursäkter för att göra det nästan omöjligt att genomföra hans begravning. Det är i sanning omänskligt”.

Hu Ping, chefredaktören för den USA-baserade dissidenttidningen Beijing Spring, sade:

– Det är fullständigt befängt. Han älskade sitt land under hela sitt liv och gjorde så mycket för sitt land och sitt folk, och betalade ett så högt pris för det, och fem år efter hans död låter de honom inte sätta sina egna ord på sin gravsten. Det är bara för mycket.

Liu föddes 1925 i Jilinprovinsen i nordöstra Kina. Han blev journalist vid partitidningen China Youth Daily 1951. 1957 fördömdes han som ett ”högerelement” för det ”gift” han skrivit om korruption inom partiet. Två decennier senare ansågs han ”rehabiliterad” och fick en position inom People’s Daily där han förnyade sin jakt på sanningen. 1979 publicerade han ”Människor eller monster?”, ett delvis fiktivt reportage om, och analys av, kommunistststyres orättvisor. Vid den tiden ansågs texten som både skandalös och onekligen träffande.

Efter en journalistkarriär som karakteriserats av ovanlig integritet blev Liu vice ordförande för författarföreningen, Chinese Writer’s Association 1985 och den förste ordföranden för Chinese Independent Pen Center.

1987 drev dåvarande kommunistpartiledaren Deng Xiaoping en kampanj där han slog ner på ”borgerlig liberalisering” och utmålade Liu som motståndare till det socialistiska systemet och det kinesiska kommunistpartiet. Liu blev av med sitt partimedlemskap och sitt jobb. Året därpå reste Liu till USA.

Liu var arketypen för en kinesisk intellektuell. I ett förord till Perry Links bok Evening Chats in Beijing skriver han: ”Kinesiska intellektuella har alltid stått mitt i historiens strömvirvel. De har tagit på sig den tunga bördan av ansvar för landets öde och för varje framsteg landet gjort har de betalat priset och accepterat uppoffringar som går långt bortom vad som är fallet för intellektuella i de flesta andra länder. Deras hängivenhet har varit särskilt tydlig under de 42 år som kommunistpartiet styrt Folkrepubliken Kina.”

Översatt från: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/48037/