Jordanien en fredens borg
Kameler tar igen sig i skuggan utanför stenstaden Petra i Jordanien, som tros ha huggits ut ur berget för att tjäna som gravkammare åt kung Aratea. (Foto: AFP/Leila Gorchev)


Beläget precis mitt i mellanöstern utgör Jordanien en avvikelse i denna del av världen. Landet har ingen olja att tala om och har upprätthållit ett fredsavtal med Israel sedan 1994.

Officiellt kallat för Hashemite kungariket är Jordanien en förbindelsepunkt på världskartan. Genom att lansera sig själv som en fredsmäklare i ett område i världen med ett blodigt rykte, är Jordanien beslutsamt att föra vidare sin fredstradition även efter attackerna den nionde november.

Dagen efter att bomberna skakade Amman sade landets ledare, Kung Abdullah, att sådana aktiviteter ”inte kommer att avskräcka Jordanien från att göra sina plikter att bekämpa terrorism, kriminella terroristgäng och de som ligger bakom dem eller rättfärdigar deras agerande.”

Han talade även på detta tema på ett möte för världens ledare i FN i New York den 16 september 2005. ”Vårt land, vår region och övriga världen berörs alla av möjligheterna till fred. Ett kritiskt steg är att tillförsäkra nolltolerans mot dem som förordar extremism.”

Kung Abdullah och de flesta jordanier vet att deras lands ekonomiska framtid förutsätter fred. Turism är en av Jordaniens ledande industrier. Sedan 11 september händelsen då turismen stod still har det de senaste tre åren återhämtat sig på ett dramatiskt vis, med intäkter som förväntas slå de 1,4 miljarder dollar man hade under 2005. Mer än 60 procent av de som besöker Jordanien kommer från de närbelägna Gulfstaterna, majoritet av dessa är från Saudi Arabien.

Jordanien är en slående paradox och Amman, en tvåmiljonersstad, befäster denna bild. Vid första anblicken verkar den vara som vilken modern storstad som helst. Detta tills du börjar skrapa på ytan av dess sandstensfanér för att se på den lite närmre.

Amman är byggd på 19 jebels (kullar) och det finns bevis på att platsen varit bebodd sedan åtminstone den senare stenåldern. Ammoniter, egyptier, nabatéer, romare och byzantiner vandrade på denna mark för att söka sin lycka. Också idag lockar löftet om en ljusare framtid människor från hela Gulfregionen att slå sig ner i Amman.

Men ändå, för att verkligen förstå Jordaniens tjusning, måste du bege dig utanför Amman, till Petra (grekiska för ”klippa”, ”sten”). Petra, som ofta refereras till som det åttonde underverket, är en rosafärgad stad som var hem för mer än 20 000 nabatéer för mer än 2 000 år sedan. Visat för världen i Steven Spielbergs film ”Indiana Jones och det sista korståget” från 1989 är detta en plats som oftast kan utmana alla beskrivningar.

Förtrollad av dess skönhet har arkeologen Patricia Bikai och hennes man och kollega Pierre Bikai sedan 14 år arbetat för att bevara Petra genom att leda arbetet på Ammanavdelningen av det amerikanska centrat för forskning i Orienten (the American Centre for Oriental Research, ACOR).

– Under århundradet före Kristi födelse och århundradet efter styrde Petra över en del av handelsvägen mellan Östra Asien och Medelhavet. Rökelse och myrra, var några av de varor som passerade förbi. Rikedomarna som denna handel resulterade i gjorde byggandet av städer som Petra möjligt, säger hon.

Omfattningen av detta oerhörda överflöd blir direkt uppenbar när resanden vandrar genom den nära två kilometer långa ravinen, Wadi as-Siq, för att se det som kallas Skatten eller Al-Khazneh. Glittrande i morgonljuset reser sig detta sexkolonnstempel av sandsten 40 meter upp från ökengolvet och gör många förstagångsbesökare fullkomligt andlösa.

Petra finns på Unescos Världsarvslista sedan 1985 och är en varaktig hyllning till de nabatéer som tillbringade mer än 30 år att skulptera fram skatten direkt ur berget vid vad som tros har varit kung Aretas den tredjes gravkammare.

Nabatéernas kung är glömd sedan länge men Petra förblir en mäktig magnet som lockar till sig mer än 400 000 besökare varje år.

Trots att Jordanien är en del av den grupp länder som chockats av terror, lovar, detta de arkeologiska skatternas kungarike att fortsätta att leva i fred och hoppas att andra snart kan följa efter.