En kollega till mig målade upp en liknelse: Du är bjuden på middag. Huset är fint och ligger på en trevlig gata. ”Välkommen in”, säger man, ”slå dig ned”. Alla är mycket artiga, maten är god. Man redogör för husets alla finesser.
Senare går du ut på familjens bakgård. Där ligger drivor med kadaver; oskyldiga människor som din värdfamilj har låtit avrätta.
”Äh, det där är inget, det finns en logisk förklaring. De ställde till oreda. Det är inte så många om man ser till hela landets befolkning. Man behöver inte ens säga att det har inträffat.”
Efter detta avslöjande: skulle du vilja gå tillbaka in, sätta dig vid bordet och fortsätta måltiden? Skulle du vilja sitta och lyssna på hur bra familjens husläkare är när hela bakgården är full med mordoffer?
På liknande sätt mår jag dåligt när människor, när man talar om det kinesiska kommunistpartiets brott, säger att ”allt är inte svart eller vitt” och sedan tar upp sjukhusbyggen som förbättrade livet för delar av den kinesiska befolkningen under Mao. Jag har uppfattat tillräckligt av Maos bakgård för att tycka att det är nonsens. Inte nonsens som i lögn, det må vara så att man byggde upp sjukhus och mödravård i västerländsk stil i Kina på 1960-talet. Jag menar nonsens som i att undvika att se själva kärnproblemet med en regim som själv är den värsta boven i landet, en regim som tillåter militära myndigheter att stjäla medborgares inre organ, torterar oskyldiga och låter utföra tvångsaborter på foster i sjätte månaden. Mödravård? När det kommer till det kinesiska kommunistpartiets historia av våld och terror så säger jag svart, nattsvart.
För mig handlar inte det här om att plocka politiska poäng. Det är en etisk fråga. Den kinesiska regimens övertramp är värre än vad man kan se i den värsta skräckfilm.
Människorättsadvokaten David Matas och den forne parlamentsledamoten David Kilgour, båda från Kanada, har undersökt hur det kommer sig att militärsjukhus i Kina gör profit på inre organ från ofrivilliga donatorer för att finansiera militärbudgeten. ”Ofrivilliga donatorer” är personer som sitter i kinesiska fångläger och fängelser – levande människor, oskyldigt dömda. Utredningen Bloody Harvest (1) visar på att fängslade Falun Gong-utövare, som förföljts i Kina sedan 1999, utgör en levande organbank för en del av dessa transplantationssjukhus.
Journalisten och debattören Jan Myrdal säger att han ”såg inget massmord” i Kambodja 1978 när han åt middag med Pol Pot. Kanske såg han verkligen inte något mördande i Kambodja. Kanske ser man inte heller någon förföljelse när man som journalist blir guidad av kommunistpartiets representanter genom dagens Tibet.
Man kanske inte ser något folkmord när man reser till Peking, när man umgås med kineser, när man gör affärer med Kina. Men de flesta människor i väst har hört de fasansfulla vittnesmålen om vad som pågår bakom Kinas fasad, otaliga vittnesmål. Så gott som alla kineser är släkt med eller kände någon som mördades under kommunistpartiets styre. Förföljelsen av Falun Gong-utövare och tibetaner, uigurer och dissidenter pågår idag, 2011. Det kinesiska kommunistpartiet har alltid förföljt oskyldiga människor som en del i en maktstrategi, det kan man inte bortse ifrån.
Mao Zedong var rakt på sak då han jämförde sig med Qindynastins förste kejsare som levde 259-210 f Kr: ”Vad har Qin Shi Huang att skryta med? Han dödade bara 460 konfucianska lärda, men vi dödade 46 000 intellektuella. Det finns folk som anklagar oss för att, likt kejsare Qin Shi Huang, utöva diktatur och vi erkänner alltihop. Det stämmer med verkligheten. Det är synd att de inte gav oss tillräckligt mycket beröm, så vi måste bättra på det”. (2)
Tiotals miljoner kineser lär ha fått sätta livet till under Maoeran och många fler sedan dess.
Jag vill inte äta mat som tillagats av samma händer som låter tortera människor bara för att de tycker och tror annorlunda än partiet. Människor som tror på godhet.
Länkar:
1. Bloody” target=”_blank”>Nio kommentarer om kommunistpartiet, Tredje kommentaren – Om det kinesiska kommunistpartiets tyranni/ The Epoch Times International
