Laura Dunnegan utvecklade en ätstörning vid sju års ålder. Efter de 16 år som gått anser hon fortfarande inte att hon har problem. Hon är bara en av ett växande antal unga kvinnor som har anammat ätstörningen som en livsstil istället för att söka hjälp för att ta sig ur den.
Idag besöker hon regelbundet pro-ana (en ”subkultur” där anorexia nervosa lyfts fram som en livsstil istället för ett sjukdomstillstånd) webbsidor där de som lider av liknande problem kan träffas för att uppmuntra varandra att ”svälta sig till perfektion” och titta på stötande bilder av beniga flickor, för ”thinspiration.”
Brittiska experter tror att det existerar omkring 500 sådana webbsidor som tävlar om de lättpåverkade tonåringarnas uppmärksamhet.
En undersökning gjord av International Journal of Eating Disorder visar att flickornas självkänsla påverkas när de tittar på de här hemsidorna. De tenderar att se på sig själva i en mer negativ dager än vad de skulle gör om de besökt mer neutrala sajter. De som anammat ätstörningar som ett sätt att leva upplever emellertid de här hemsidorna som ett stöd.
Många av pro-anahemsidorna avsäger sig allt ansvar och utfärdar en varning till personer som inte redan har en ätstörning för att utveckla en sådan. Experterna menar att det förstärker de utsattas föreställning om att anorexia inte är en störning, utan en livsstil.
– Jag tror inte på den här att ”gå med nu och bli lycklig”. Jag vill inte att fler människor ska dras in i det här. Men när du en gång hittar någonting i dig själv, engagera dig och ge dig hän! Det ger en mening åt mitt liv, och märkligt nog håller det mig levande, säger Laura Dunnegan.
– Och vi som befinner oss i detta måste stödja varandra. Inte bara i att minska i vikt, men det hjälper att ha en vän med samma känslor.
– Om jag kunde vara smal skulle jag ha min lycka säkrad. Jag önskar att jag kunde vara lätt som en fjäder. Det skulle vara fantastiskt att få uppleva folks blickar och höra dem säga: Gode gud vad smal hon är!, säger Dunnegan!
– Det är det här jag lever för. Jag vill bara vara smal, om jag så ska dö på kuppen. Om människor minns mig som flickan som dog av att vara smal skulle jag inte ha dött i onödan.
En talesperson från en brittisk hjälporganisation för personer med ätstörningar menar att Dunnegans historia inte är unik.
– De ser det inte som ett problem, de ser det som någonting att ge sig hän, säger hon. Personerna som studerar de här webbsidorna känner att de får stöd, men de är mycket farliga. De inser inte att de har problem. Anorexian tar över helt och hållet och de lyssnar till den rösten istället för till förnuftet. Vi hoppas att personer med ätstörningar kunde besöka hemsidor som våran istället för deras.
Man har satt press på sociala nätverk på internet, som till exempel Facebook, för att de ska ta bort pro-anamaterial som användare lagt in. Vissa utstuderade grupper har helt raderats från nätverkets sidor. Men det är svårt att kontrollera material som läggs ut på nätet, menar taleskvinnan från hjälporganisationen, nya sidor dyker upp hela tiden.
– Vi måste få ungdomarna och deras föräldrar att förstå hur farliga de pro-ana webbsidorna kan vara för deras mentala hälsa, säger parlamentarikern Hunter.
Experter tror att modeindustrin kan lastas lika mycket som de pro-ana webbsidorna i att leda unga kvinnor till att utveckla ätstörningar.
En modell från Madrid berättar att ätstörningar är mycket vanligt bland hans kvinnliga kollegor. Han säger att han en gång tillagade en hälsosam, vegetarisk smörgås till en kvinnlig kollega eftersom hon var blek och svag av hunger.
– Nästa dag ringde hon mig och sa att hon kände sig hemsk eftersom hon hade ätit någonting. Hon sa att hon bara äter ett äpple om dagen.
(Vissa namn är fingerade i artikeln)
