- Produktionsår: 2011
- Produktionsland: USA
- Regi: Clint Eastwood
- Medverkande: Leonardo DiCaprio, Armie Hammer, Naomi Watts, Judi Dench m fl.
- Kommer ut: 120523
Filmer baserade på verkliga personers liv tycker jag oftast är tröttsamma. Men denna film, med Clint Eastwood i regissörsstolen och Leonardo DiCaprio i huvudrollen, är faktiskt riktigt bra.
Det är vanligt att man gör så kallade biopics (filmer baserade på verkliga människors liv) om kända musikartister. Dessa brukar följa en mall ganska så exakt. Huvudpersonen kämpar sig upp från fattigdomen med hjälp av sin musik och blir känd. Sedan början han/hon knarka, varpå det första giftermålet spricker. Sedan blir de drogfria och förvandlas till den underbara människa de är idag. Detta tröttsamma tema utnyttjade både ”Ray”(Taylor Hackford, USA, 2004), som handlar om Ray Charles’ liv, och ”Walk the Line”(James Mangold, USA/Tyskland, 2005), som handlar om Johnny Cash’ liv. Trots att jag själv tyckte båda dessa filmer var nästan exakt likadana och dessutom urtråkiga, var det tydligen inte många som höll med mig, då båda filmerna tjänade över hundra miljoner i biljettintäkter vardera och båda belönades med fina priser, bland annat oscarstatyetter.
Så mitt förhållande till biopicen är inte det bästa. Men Clint Eastwood, som är en Hollywoods absolut finkänsligaste regissörer, trots sin macho-image som skådespelare, vet hur man ska berätta historier. Filmen handlar alltså om J Edgar Hoover, som spelas av Leonardo CiCaprio. För oss i Sverige är kanske inte namnet lika viktigt och känt som i USA. I detta fallet tycker jag att det inte spelar någon roll, eftersom det är en så bra film. Han var i alla fall den man som grundade den amerikanska polismyndigheten FBI och byggde upp organisationen.
Eastwood målar upp en tvetydig bild av Hoover. Som ledare för FBI målas han upp som kompromisslös och en aning hetsig. Å ena sidan byggde han upp en organisation som var väl lämpad att ta itu med brottslighet, men å andra sidan gick han ibland över gränsen, som att Hoover målas upp som en tragisk figur. För det första hade han ett dysfunktionellt förhållande till sin mor (Dench) som kontrollerade honom. För det andra var han homosexuell, vilket han så klart var tvungen att dölja.
De bästa delarna av filmen är de som visar förhållandet mellan Hoover och Clyde Tolson (Hammer). Det är främst med små medel som Eastwood beskriver denna kärlekshistoria mellan Hoover och hans nummer två på FBI. Det är förbjuden kärlek som inte kan visas öppet, vilket kanske gör den ännu mer speciell. Det är hur som helst en av de mest romantiska skildringarna jag sett på film på flera år, trots att de knappt kysser varandra.
Är man intresserad av att se hur FBI bildades och byggdes upp till den organisation den är idag, är detta en film man bör se. I första hand är detta dock en film som målar upp en bild av en komplicerad man, som både kunde vara oerhört hänsynslös och väldigt ömsint. Eastwood fyller 82 i slutet av maj, men om han fortsätter så här, kan man bara hoppas på att han får leva tills han är hundra.
