Förra veckan gick folket i Irak till vallokalerna för att rösta och nu visar det sig vem de har röstat på. Själva valet säger oss en hel del, inte bara om Irak eller om Mellanöstern i stort, utan generellt om demokrati, och huruvida styre med samtycke från de styrande är ett koncept som kan få fotfäste i Kina (tips: det kan det).
I årtionden har det kinesiska kommunistpartiet (KKP) insisterat på att ”västerländsk demokrati” inte kan få fäste i landet. Kina är helt enkelt för annorlunda, för speciellt, och alltför unikt för att en sådan sak ska kunna fungera. Tänk inte på att öarna vid Taiwansundet – öar som KKP-medlemmar hävdar är så kinesiska som de kan bli – har lyckats att bygga upp och bibehålla en fungerande demokrati i 14 år med inte bara en, utan två maktövergångar från ett parti till ett annat.
Tänk inte på att Hongkong i själva verket hade en demokratisk vald kommunfullmäktige när det gick över till KKP:s kontroll. Och det var KKP, inte stadens folk, som begränsade och inskräkte demokratin där. Tänk inte på att dessa motsägelser fortsatte varje dag, föreställningen att ”Kinas fastland” inte var annorlunda än Hongkong eller Taiwan lät konstigare och konstigare, vilket komprometterade KKP:s egen nationalistagenda. Det viktiga var att Kinas fastland inte passade den ”västerländska” politiken.
Själklart såg KKP till och med att detta verkade lite konstigt, så man bytte ämne genom att fokusera på andra platser utanför Europa där folk inte tillåts att välja sina egna ledare, och höll dem som förebilder: mullan i Iran, militärjuntan i Burma, den al-Qaeda-vänliga regimen i Sudan, Baath-partiets ledare i Syrien, och till och med talibanerna själva – och självklart – Saddam Hussein. Varje tyranni var ytterligare ett exempel på den ”västerländsk demkratins” dårskap utanför Väst.
Det är här som det andra valet i Irak kommer in i bilden.
I åratal har Iraks smärsamma experiment med populäravalda regeringar verkat bekräfta KKP:s självupptagna föreställningar. Trots att irakier kunda gå och rösta i valet, verkade politikerna använda den makten mestadels för att framhäva sig själva, öka sin vänskapskrets, bekämpa gamla etniska och religiösa konflikter, och generellt slita sönder landet. Till KKP:s makabra glädje såg man det som ett faktum att klientregimen i Iran hade förutsättningarna att lösa problemen.
Sedan hände någonting. Det började för omkring tre år sedan: I och med Iraks politiska process började man lyssna på folks behov och krav – exakt det som kritiker från KKP hela tiden insisterade att man ”inte” kunde.
Det började med att man byggde upp en fungerande politisk opposition (al-Iraqiya eller Irakiska nationella rörelsen) under ex-premiärministern Iyad Allawi. Allawis framkomst som en duglig oppositionsledare skapade en dynamik där röstdeltagare visste att de kunde hålla sin regering ansvarig utan att ta till våld eller terror. Inom två har hade regeringen inte bara svarat med bättre tjänstvillighet, utan premiärministern Nouri Maliki bröt sig loss från det religiösa koalitionspartiet, vilket hjälpte honom att bli partiledare och skapade sitt egna sekulära tvärreligiösa koalitionsparti.
Den här månaden är Maliki och Allawi i allra högsta grad de som får mest röster i Irak. Vem av dem som kommer att leda landet är fortfarande oklart, men det är uppenbart att den irakiska regeringen har blivit och kommer att fortsätta att bli mer ansvariga och lyhörda inför folket.
Vad är orsaken till detta? Uppkomsten av ett oppositionsparti.
Det är det som KKP fruktar. Det är det som gör ”västerländsk demokrati” till ett stort hot mot dem; en närvarande motståndare till en valröst som inte kan gripas, misshandlas eller pumpas full med läkemedel. I det långa loppet innebär detta slutet för KKP:s styre. Till och med på kort sikt kommer det att tvinga kommunisterna att anamma en ärlig och ansvarig regering – något som är bannlyst för en regim där partikortet är en åtrådd licens för att stjäla.
Så Irak är en påminnelse om hur viktig demokratin är och hur farlig den kan vara för tyranner. Vi kan dock inte fullt ut utlysa en seger och vila på våra lagrar. KKP vet hur farlig demokrati kan vara, vilket är orsaken till att de har spenderat så mycket tid att försöka begränsa den hemma och begränsa dess påverkan utomlands. Tyranner runt om i världen kan förlita sig på att KKP kan hjälpa dem, därför att KKP förstår att varje tyranni som överlever ger dem mer tid att styra över det kinesiska folket.
Varje form av demokrati är således ett hot för KKP, och som svar har KKP gjort sig självt till ett hot mot varje demokrati, från de äldsta (USA och Storbritannien) och de yngsta (Irak bland andra).
D.J. McGuire är en av grundarna till China e-Lobby och författare till Dragon in the Dark: How and Why Communist China Helps Our Enemies in the War on Terror.
Översatt från engelska: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/31660/
