Som filmälskare kommer man genast att tänka på ”Rashômon” (Akira Kurosawa, Japan, 1950) när man ser ”Vantage Point”; båda filmerna berättar nämligen samma händelse ur flera människors perspektiv, vilket är ett högst intressant berättargrepp.

Jag har dock en invänding till hur ”Vantage Point” använder detta berättargrepp. ”Rashômon” använder olika subjektiva synvinklar för att låta olika karaktärer berätta samma historia på olika vis, vilket ger en klar närhet till de karaktärer som berättar historien. Karaktärerna i ”Vantage Point” är dock inga berättare; man får endast se händelseförloppet ur deras synvinkel, utan någon typ av subjektiv iakttagelse. Detta gör att filmen känns lite vekare än andra filmer som använder samma berättargrepp.

Medan regissör Travis regisserade filmen var han nog lite för fokuserad på filmens ovanliga berättargrepp, eftersom han verkar ha glömt att göra själva berättelsen intressant; filmen handlar kort och gott om ett mordattentat på USA:s president.

Men jag tycker ändå att filmen är värd att tipsa om, eftersom det faktum att historien äger rum inom en så pass kort tidsrymd gör att filmen får en högoktanig och intensiv känsla; om man tycker att det hinner hända mycket på en timme i serien ”24” (Robert Cochran & Joel Surnow, USA, 2001-), ska man se vad som händer inom de dryga 20 minuter som filmen utspelar sig på.

Varken Quaid eller Fox utmärker sig särskilt mycket. Visst är Fox bra i serien ”Lost” (J.J. Abrams, Jeffrey Lieber & Damon Lindelof, USA, 2004-), men i denna film, som kan ses som hans sommarjobb, är hans karaktär aningen färglös. Och Quaid har inte haft en vettig roll på över tio, känns det som.

Den enda skådespelare som egentligen utmärker sig är Forest Whitaker. Men det kommer väl knappast som någon överraskning för de som är bekanta med hans tidigare roller; Whitaker är bäst i de flesta produktioner han medverkar i.

Gillar man intensiv spänning a la ”24” är alltså detta en film man kommer att tycka om. Jag tycker dock det är lämpligt att understryka filmens upprepande karaktär. När jag såg filmen på bio var det nämligen många i publiken som suckade när filmen ”började om” för fjärde gången. Detta är alltså något man måste tåla om man ska se filmen, eftersom mycket av spänningen utmynnar från det faktum att vi får lära oss något nytt varenda gång filmen ”börjar om”

Andreas Ziegler är filmvetare och skriver regelbundet om sevärt på bio och dvd, exklusivt för Epoch Times läsare.