Antalet människor som har tvingats fly från sina hem på grund av väpnade konflikter, kränkningar av mänskliga rättigheter, eller naturkatastrofer, för att söka skydd någon annanstans i sitt eget land, har uppskattats till 28,8 miljoner i hela världen i slutet av 2012. Internflyktingar har ökat med 2,4 miljoner sedan 2011 vilket är den största ökningen någonsin.

Det norska flyktingrådet och Internal Displacement Monitoring Centre (IDMC), publicerade sina slutsatser i rapporten, ”Global Overview 2012″förra månaden.

Brookings Institution höll en paneldebatt om rapporten i Washington DC den 24 maj, och vad som behöver göras för att förbättra stödet och skyddet för internflyktingar. I paneldebatten ingick företrädare för USA:s utrikesdepartement och US Agency for International Development (USAID), motsvarighet till det svenska SIDA.

Generellt har flyktingar nytta av ett sedan länge etablerat system av internationella rättigheter och stöd, medan internflyktingar är mindre synliga och är ofta lågprioriterade. Dock kan internflyktingar ha lika mycket, eller mer behov av humanitärt bistånd och skydd från våld än flyktingar.

FN har en myndighet som övervakar flyktinghjälpen och skyddet av flyktingar, men när internflyktingar behöver hjälp eller skydd ”beror det mycket på övertalning och tid att få internationella organisationer att ta ansvar för den svåra situationen för fördrivna”, sade Elizabeth Ferris, en av föreståndarna för Brookings projekt om internflyktingar, som tjänstgjorde som moderator för diskussionen.

2012 var omkring 6,5 miljoner internflyktingar nyligen fördrivna, vilket är nästan en fördubbling av antalet som var 3,5 miljoner år 2011.

Ökningen av de nyligen fördrivna tillskrevs väpnade konflikter i Syrien och Demokratiska Republiken Kongo (DRC), som står för ungefär hälften: 2,4 miljoner i Syrien och en miljon i Demokratiska republiken Kongo. Nästa land var Sudan och Indien, vilka var och en hade uppskattningsvis 500 000 internflyktingar under 2012.

I Syrien ökade antalet internflyktingar till minst tre miljoner i slutet på 2012. ”De flesta har fått mycket lite eller inget stöd”, eftersom stödet är en splittrande politisk fråga i landet, enligt rapporten. Över 80 procent hade nyligen blivit internflyktingar under 2012.

”Den [syriska] regeringen har inte bara underlåtit att hjälpa internflyktingar, utan det slaktar dem”, hade Anne C. Richard, biträdande sekreterare för den amerikanska myndigheten för befolkning, flyktingar och migration (PRM), skrivit i ett uttalande som lästes upp under paneldiskussionen i hennes frånvaro. ”Trupper attackerar civila, människor bombas urskillningslöst från luften, sjukhus och bagerier är måltavlor.”

Richard sade i sitt uttalande att det är svårt eller omöjligt att nå ut till det nödställda syriska folket.

– När John Ging från FN:s kontor för samordning av humanitära frågor (OCHA) försökte leda en konvoj från Damaskus till Aleppo, var man tvungenatt passera 54 kontrollstationer bemannade av regimen och olika oppositionsfraktioner längs vägen.

Med det ökade våldet i fjol, nådde antalet internflyktingar i Demokratiska republiken Kongo 2,7 miljoner. I Somalia har hungersnöd orsakat mellan 1,1 och 1,36 miljoner internflyktingar, men tack och lov har hungersnöden upphört.

Rapporten uppskattar att i Mali, hade 227 000 personer fördrivits från sina hem till följd av konflikten under 2012. Interna väpnade konflikter och kränkningar av mänskliga rättigheter är de viktigaste orsakerna till att Colombia fortsätter att vara landet som har flest internflyktingar i världen, cirka 5 miljoner.

Richards gav ett exempel på ett nyligen fördrivet par i Columbia:

– Ett par som var bönder flydde när de fick ett val: antingen godta att laga mat för soldater från olagliga väpnade grupper eller att lämna gårdenpå en halvtimme.

I rapporten konstateras att 2,1 miljoner internflyktingar återvände under 2012, en minskning med ca 250 000 från 2011. Men det är svårare att räkna de återvändande i förhållande till de fördrivna. Vanligen flyr folk i stora massor men det är i små grupper som man återvänder, säger Frank Smith, som representerande Internal Displacement Monitoring Centre (IDMC).

Det rådde enighet bland paneldeltagarna i den riktning som den amerikanska regeringen och internationella biståndsorgan, särskilt FN: s flyktingkommissariat (UNHCR), måste gå.

Nancy Lindborg, från USAID, sade att USAID:s policy för internflyktingar är ”mycket gammal” och byrån är i färd med att revidera det.

Lindborg, sade att hon vill se ökad sammanlänkning mellan utvecklings- och humanitära grupper. De behöver arbeta tillsammans på sin planering för att tillgodose behoven hos de internt fördrivna.

– Drivkraften för att lösa problemet med internflyktingar har avtagit, sade Joel Charney, vice ordförande för humanitär politik och praxis på InterAction, den största alliansen av USA-baserade icke-statliga organisationer som är inriktade på katastrofhjälp och program för hållbar utveckling.

Något har hänt sedan början av 1990-talet då det fanns en stark global drivkraft i FN för att ta itu med internflyktingars behov, sade han, och noterade att drivkraften har nästan försvunnit.

En del av orsaken till nedgången är uppfattningen att problemet framgångsrikt har tagits itu med, sade han.

En annan anledning är integrering av internflyktingarna så att deras problem ses som mindre allvarliga än andra problem i konfliktområden.

– Det finns fortfarande en viss motvilja mot att acceptera tanken att de internt fördrivna kräver särskilt skydd, sade Charney, som arbetade för Oxfam America i 16 år.

Han sade att prioritet bör ges åt de mest utsatta.

Richard hade en liknande syn på fastställandet av prioriteringar bland stödmottagarna. Hon sade att flyktingorganet UNHCR bör fördela sina resurser baserat främst på de humanitära behoven, inte hur personerna klassificeras.

– Enligt vår uppfattning, är internflyktingar inte en sekundär prioritet, sade Richard och fortsatte:

– UNHCR besitter en uppsättning åtaganden till internflyktingar, och dessa åtaganden bör inte lågprioriteras för byrån i förhållande till sina övriga populationer av flyktingar, återvändande och statslösa personer.

Länder med flest internt fördrivna personer:

Colombia 4,9 -5,5 miljoner

Syrien 3 miljoner

Demokratiska republiken

Kongo 2,7 miljoner

Sudan 2,2 miljoner

Irak 2,1 miljoner

Somalia 1,1-1,36 miljoner

Översatt från engelska