- Titel: The Wolfman
- Produktionsår: 2010
- Produktionsland: Storbritannien/USA
- Regi: Joe Johnston
- Medverkande: Benicio Del Toro, Anthony Hopkins, Emily Blunt, Hugo Weaving m fl.
- Kommer ut: 100616
För ett par veckor sedan skrev jag en recension om “True Blood” (Alan Ball, USA, 2008-) och om vampyrgenrens popularitet just nu. Och med tanke på vampyrernas ökande popularitet, känns det ganska naturligt att Hollywood även försöker blåsa liv i den närbesläktade varulvgenren; “The Wolfman” är ett av senare års första seriösa försök att blåsa liv i genren. Resultatet är dock ojämnt.
Till skillnad från alla vampyrfilmer och -serier, utspelar sig “The Wolfman” i “rätt” period, det vill säga i slutet på 1800-talet, då de ursprungliga berättelserna utspelar sig; kläderna, de mörka skogarna och vaxljusen känns passande för genren. Och vidskepligheten hos byns invånare förstärker skräcken i de scener i vilken varulven attackerar. Jag uppskattar det faktum att filmskaparna inte fascineras alltför mycket av sin förmåga att skapa en varulv med hjälp av smink och specialeffekter. Istället är det skräcken som är central för filmen. Denna uppstår genom de olyckliga offrens panikslagna ansikten och de blodiga scenerna; när en varulv går amok ska scenerna vara blodiga.
Och det är ingen dålig rollista. Benicio Del Toro är ju en stigande stjärna och i denna relativt enkla film visar han upp sin förmåga att göra det mesta av enkla roller; hans karaktär är genomsyrad av ångest som han är tvungen att ta itu med under väldigt svåra förhållanden. Anthony Hopkins är en skådespelare med flera decenniers erfarenhet. Så denna roll skulle han kunna spela i sömnen. Det är å andra sidan inte en vidare svår roll, men en mindre begåvad skådespelare hade lätt kunnat spela över. Hugo Weaving tycke rjag gör den bästa insatsen i filmen. Hans roll kan beskrivas som hjälterollen i en film i vilken hjälten inte står i centrum. Hans Scotland Yard-polis är plikttrogen, kompetent och effektiv. I en film där skådespelarna inte utmanas särskilt mycket av sina respektive roller, lyckas Weaving skapa en perfekt hjälte, trots att hans karaktär, som sagt, inte står i centrum.
Det som gör filmen ojämn är att, trots att miljöerna, skådespelarna och skräcken är klart godkända för en varulvfilm, har regissören inte visat någon originalitet. I slutändan känns filmen inte som något annat än en varulvfilm. Detta gör att filmen känns medioker, vilket gör att man inte engagerar sig i vad som händer med filmens centrala karaktärer, vilket är det värsta som kan hända när man ser en film. Utan att avslöja för mycket, kan jag även säga att filmen slutar tråkigt.