Ett slags litterärt käbbel har uppstått i Kina om premiärminister Wen Jiabaos roll som reformförespråkare. Men både de som attackerar och de som försvarar honom har missat det väsentligaste – huruvida någon överhuvudtaget kan stå för reformer inom det kinesiska kommunistpartiet.
För mer än två år sedan började skribenter på maoistiska webbplatser kritisera tal som Wen Jiabao hållit, i vilka han diskuterade universella värden, demokrati och andra frågor.
Samtidigt har publikationer och tidningar som är kända för att stödja tankar om öppenhet, så som Southern Weekend och China Through the Ages (“Yan Huang Chun Qiu”) har regelbundet publicerat artiklar som ställer sig bakom de idéer som Wen Jiabao fört fram, om mänsklig värdighet, politiska reformer och så vidare.
Stödet till Wen Jiabao har skett diskret utan att hans namn har nämnts. Men nyligen bröt en artikel isen. Du Guang, före detta akademiker i kommunistpartiets Centrala partiskola, publicerade 14 juli artikeln ”Analys av kontexten för vågen av kritik mot Wen Jiabao”, på en kinesiskspråkig webbplats utanför Kina. Artikeln har spridits till många andra webbplatser utanför Kina och även några inne i landet.
15 juli publicerade Deutsche Welles kinesiskspråkiga webbsajt artikeln ”Ett undantag nämnt: Kampen mellan vänster- och högervingarna kring den kinesiska premiärministern”, vilken diskuterade kontroverserna kring Wen.
Båda dessa artiklar, men framför allt Du Guangs, menar att det är hårdföra maoister tillsammans med partiets maktelit som attackerar Wen Jiabao. Även om de båda angripande grupperna är väldigt olika så har de på senare tid bildat en gemensam front. De som försvarar Wen Jiabao sägs representera längtan efter reformer.
Du Guang citerade grundaren och ledaren för China Through the Ages, Du Daozheng, som sade att det finns två idéer och två krafter bland de högsta ledarna i Zhongnanhai, kommunistpartiets komplex i Peking. Den ena riktningen vill vidmakthålla de nuvarande förhållandena, och representerar den korrupta makteliten. Den andra trycker på för reformer och öppenhet, och företräds av vad som kallas ”Den avancerade friska kraften”. Båda artiklarna poängterar att det är mycket ovanligt att de högsta ledarnas meningsskiljaktigheter exponeras öppet på detta sätt.
Det finns minst två typer av reformer: ekonomiska och politiska. Under de senaste trettio åren har reformer i Kina endast avsett ekonomiska förändringar, och ordet har inte haft någon politisk betydelse.
Hellre än att fråga ”vem är reformist?” borde man emellertid fråga ”vem är inte en reformist?”.
1992 sade Deng Xiaoping att ”utveckling är den enda hårda sanningen”. I strävan efter ”den hårda sanningen”, i en form som innebar att de som innehade den politiska makten blev rika först, kunde hela den kinesiska byråkratin betraktas som reformister.
De hårdföra ortodoxa maoisterna har inget politiskt eller ekonomiskt inflytande i dagens Kina. Om någon blev rik tack vare politisk makt och ekonomiska reformer under de senaste trettio åren, ska denne betraktas som en reformerare, oavsett vad personen själv påstår sig vara. Numera finns det inga verkliga maoister bland makthavarna.
Bo Xilai utgör ett illustrativt exempel bland makteliten. Han är son till en ledande medlem i kommunistpartiet från den generation som kämpade i revolutionen och betraktas som en “kronprins”. Som borgmästare i kuststaden Dalian stödde han uppmärksammade projekt som skulle föra ekonomisk utveckling till staden. I denna roll är Bo Xilai en typisk reformerare.
Under tiden som borgmästare I Dalian engagerade sig Bo Xilai också i att hänga upp porträtt längs gatorna av Jiang Zemin då denne blev partiets ledare, och återupplivade därmed personkulten inom kommunistpartiet. På senare tid har Bo Xilai som partiordförande i storstaden Chongqing i västra Kina lett kampanjen för att ”sjunga röda (kommunistiska) sånger”, i ett försök att öka hängivenheten för partiet.
Detta agerande är mycket konservativt och långt ifrån reformistiskt. Han har dock inte riktat sig mot Wen utan bara använt det sätt han och andra ”småprinsar” använder för att visa att de är betrodda arvtagare till den politiska makten.
Alla kronprinsarna har tjänat på de ekonomiska reformerna. I trettio år har hela politiken svängt till förmån för makteliten. Ta till exempel det dubbla prissättningssystemet. På 1980-talet ville partiet förändra planekonomins prissystem.
Partiet införde då olika prissättningar. Ett pris för råvaror kontrollerades av staten, och det fanns en kvoter för hur mycket som kunde säljas för det statskontrollerade priset. Det andra priset sattes av marknaden och var inte belagt med kvoter. De som betalade marknadspriset fick mycket högre kostnader för viktiga material än dem som betalade det statskontrollerade priset.
Småprinsarna är den rikaste och mäktigaste gruppen i Kina. I motsats till ägarna av de privata företagen är dessa kronprinsars makt och välstånd inte beroende av förändringar i det politiska klimatet.
Jiang Mianheng, son till förre partiordföranden Jiang Zemin, tillskansade sig en enorm förmögenhet genom att från kulisserna styra ett tiotal företag och investeringsbolag, däribland hans flaggskepp China Netcom. Jiang Mianheng är också vice chef för det nationella projektet för bemannade rymdfärder och viceordförande för Kinas vetenskapsakademi. Han är dock inte tillfredsställd med det utan vill också ha politisk makt.
Jiang Mianheng är inte ensam. Li Xiaopeng, son till tidigare premiärministern Li Peng är också en av Kinas rikaste affärsmän. Plötsligt bestämde han sig för att ge sig in i politiken och över en natt blev han, utan någon politisk erfarenhet, viceguvernör i Shanxiprovinsen.
Småprinsarnas välstånd kom ur politiska fördelar de ärvt av sina föräldrar och från ekonomiska reformer som skett utan stöd av politiska förändringar. De har inga ambitioner att förändra det förhållandet.
Hu Jintao, kommunistpartiets nuvarande ledare, är inte en av dessa arvtagare. Han kommer från en annan politisk gruppering, som kom sig upp i kommunistpartiet efter att ha börjat i ungdomsförbundet. Den grupp har också tjänat på de ekonomiska reformerna. Tack vare sin position i Kinas maktstruktur har även de kunnat samla på sig förmögenheter.
Skillnaden mellan dem och småprinsarna är att om de har otur kan några av dem förlora inflytande, välstånd och till och med sina liv i kampen om makten. Om medlemmarna i denna grupp är lyckosamma nog att leva tills de pensioneras så blir deras söner och döttrar de nya kronprinsarna. Även de saknar därför motivation att förändra den nuvarande situationen, de ser ingen nytta med att driva på politiska reformer som skulle minska deras privilegier.
I dagens Kina finns ingen “frisk kraft” i de styrande klasserna. Kampen bland de styrande gäller makt, inte ideologi.
Wen Jiabaos avsikter må vara goda, och han tror kanske verkligen på universella värden och tycker att det kinesiska folket förtjänar demokrati och frihet. De kommer ändå inte att ha någon betydelse för Kinas framtid.
Om det på 1970 och 1980-talen förekom meningsskiljaktigheter inom partiet mellan reformister och maoister så är de skillnaderna nu borta. De är meningslöst att diskutera vem som är för och emot reformer i dagens Kina, eftersom samtliga inom de politiska maktkretsarna tjänar på det rådande tillståndet.
I början och mitten av 1940-talet publicerade kommunistpartiets tidning Xinhua nästan varje månad ledarartiklar som propagerade för den amerikanska typen av demokrati och frihet. Så fort partiet tog kontroll över kriget stoppade det omedelbart den prodemokratiska propagandan. Och när det tagit makten i Kina inleddes ett förtyck av allt som tydde på någon form av oliktänkande.
Det var samma personer som först förespråkade och sedan förtryckte demokrati och frihet. De genomgick inte heller någon förändring. När de väl hade tagit makten behövde de inte längre förklä sig. Du Guang hävdar i sin artikel att eftersom det en gång funnits reformister som Hu Yaobang och Zhao Ziyang (se faktaruta) inom partiet så finns det ingen anledning att tro att det inte kommer fler.
I själva verket visar exemplen med Hu Yaobang och Zhao Ziyang exakt varför det inte lär komma några fler som förespråkar politiska reformer. Om så höga ledare lätt kunde plockas bort och krossas av partiet när de avvikit från partilinjen, så kommer det inte att ske några politiska reformer så länge det kinesiska kommunistpartiet finns kvar vid makten.
Översatt från engelska: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/40301/
Bakgrund:
Hu Yaobang var drivande under 1980-talets reformpolitik. Efter studentdemonstrationer 1986-87 ansågs han av partiet vara för mjukt. Han avsattes från posten som partiets generalsekreterare och fick genomlida förödmjukande självkritik. Hans död under ett politbyråmöte 1989 startade en rad händelser som ledde fram till protesterna på Himmelska Fridens torg samma år*).
Zhao Ziyang medverkade till 1980-talets reformer. Var premiärminister 1980-87, partiets generalsekreterare 1987-89, efter Hu Yaobang. Han kände förståelse för demonstranterna på Himmelska Fridens torg 1989 och försökte få dem att avbryta protesten genom att tala till dem i megafon, men avskedades därefter från alla sina poster och blev satt i husarrest fram till sin död år 2005. Hans uppmärksammade memoarer publicerades 2009.
Källa: Wikipedia
