Indiens sista slum för trollkarlar kommer snart att försvinna
Den kände dockmakaren och Kathputlis ordförande, Dalip Bhatt, snurrar en av sina dockor i kolonin. (Med tillstånd av Joshua Cogan)


Det finns en plats i Indien där magin aldrig dog. I skymningen lyser julbelysningen upp byggnaderna likt stjärnljus och musikens långsamma rytm inleder festen med stora dockor och trolleritrick som förts vidare genom generationer.

Indiens trollkarlsslum i Kathputlikolonin, utanför västra Delhi, är den sista bilden av en tidsålder med under och magi. Men snart kommer allt att vara borta. Marken såldes till exploatörer och kolonin kommer att jämnas med marken och ge plats åt en galleria. Dess färgstarka invånare kommer att flyttas till höghus för låginkomsttagare.

Filmskaparna Jim Goldblum och Adam Weber och Emmy-vinnande fotografen Joshua Cogan, spelar in områdets sista dagar i deras kommande dokumentär: ”I morgon försvinner vi.”

”Man kan bara inte tro på vad de här människorna kan göra”, sade Goldblum.

Huvudpersonen som de följer är trollkarlen Ishamuddin Khan, en av de mer kända artisterna i kolonin. Han är en av de få människorna i världen som kan utföra det indiska reptricket – att få ett slakt rep att resa sig från en korg och höja sig 6 meter upp i luften, vilket han har utfört runtom i världen, även på en show för Pen & Teller vid Taj Mahal.

Khan vandrade in i djungeln när han var ung fast besluten att klara sig på egen hand. I djungeln hände en massa intressanta saker, bland annat ”lärde han sig magi från några lokala trollkonstnärer där som han tog med sig tillbaka,” sade Goldblum.

De andra konstnärerna är inte mindre imponerande. En dockmakare de mötte gör 15-strängade marionetter. Goldblum noterar att detta kräver ”fem strängar på vardera handen, samt på armbågar, axlar och en bakom nacken.”

”Han vann det indiska Oscarspriset för traditionell konst. Han är fenomenal på dockteater, sade ”Goldblum

I hundratals år enade kringresande artister i Indien landet under en gemensam kultur. De var berättare och musiker som höll landet på samma bog. ”Idén med ett enat Indien kan till stor del tillskrivas dessa folkartister”, säger Goldblum.

https://youtube.com/watch?v=HKnfseEmgwE

Men allteftersom världen förändrades så förändrades också artisternas roll. De bosatte sig i en djungel i västra Dehli på 1950-talet, byggde sina hus med sina bara händer efter sina behov, och kallade detta Kathputlikoloni,  där Kathputli syftar på Indiens färgrika marionetter och den antika sago- och berättartraditionen som de representerar.

Kolonin är nu hemvist för några av världens största gatutrollkarlar, akrobater och dockteaterartister.

Kathputli var en gång långt utanför stadskärnan tills den blev uppslukad av Delhis omättliga tillväxt. ”Marken har blivit väldigt dyr runtomkring och det finns ingen lösning på det, eftersom Indien inte kan låta en värdefull bit mark gå till dem som i stort sett är ockupanter,” sade Goldblum.

Slummen ses inte heller med blida ögon. Mitt i Indiens växande ekonomi ses de som svarta fläckar på den bild man vill visa upp för välden.


Trollkarlen Ishamuddin Khan står på ett tak i Kathputlis magikerkoloni utanför västra Delhi. Han är en av de få i världen som kan utföra det indiska reptricket, kallat världens främsta trolleritrick.  (Med tillstånd av Joshua Cogan)

Trollkarlen Ishamuddin Khan står på ett tak i Kathputlis magikerkoloni utanför västra Delhi. Han är en av de få i världen som kan utföra det indiska reptricket, kallat världens främsta trolleritrick. (Med tillstånd av Joshua Cogan)

Detta beror delvis på Kathputlis blandade atmosfär – den skarpa kontrasten mellan skönhet och fulhet och mellan glädje och sorg.

”Man blir liksom träffad av alla sinnesintryck”, säger Goldblum.

”Man känner doften av det underbaraste du har luktat i hela ditt liv,” som ett gammalt recept vidarebefordrat genom generationerna i hundratals år. ”Sedan känner man den värsta slumlukten du har luktat i hela ditt liv”, sade han.

”Ombytligheten, skönheten och hopplösheten är konstant. Man blir bara helt överväldigad på många sätt”, sade han.

Filmkollegan Adam Weber tillade: ”Vi blev faktiskt förälskade i platsen, men vi blev också riktigt skrämda av den.”

De säger att det är en plats för förundran och trauma – ett mikrokosmos av vad som händer överallt i världen där traditionell kultur går förlorad.

Människor utan någonstans att ta vägen är ofta svåra att kasta ut, vilket den indiska regeringen har upptäckt.

”Staden har redan skyfflats bort med bulldozers och de har sparkats ut och kastats ut på gatan,” sade Weber. Efter det flyttade de tillbaka och byggde upp det igen. ”Jag tror att det har funnits farhågor sedan dess om att det här skulle hända och det har funnits i folks medvetanden.”

Men saker och ting är lite annorlunda den här gången. Marken såldes till ett större fastighetsbolag som gör återanpassningsprojekt runtom i landet – och den här gången har de alla fått vräkningsorder.

När filmskaparna var där i våras fick en av de boende ett telefonsamtal – från regeringen eller företaget, de visste inte säkert – med erbjudande om en bit mark flera miltals bort som en ”tillfällig förflyttning tills de vet exakt vad de ska göra” sade Weber.

”Vad Indien vill visa världen är att ‘vi utrotar våra slumområden,’ eftersom de vill framstå för den globala ekonomin som ett nytt Indien, ett modernt Indien där man kan arbeta och globaliseringen är på gång, och alla sådana saker” sade Goldblum.

För att göra detta bygger de höghus för folk som de rensar bort från slummen. ”Men när de gör det, tredubblas befolkningen i slummen över natten eftersom folk tänker ‘oj, fri bostad’, och det är nästan omöjligt att göra folkräkningar,” sade han.

Tillströmningen av människor har skapat nya problem. Artisterna är kärnan i slummen, men nu är de omgivna av tältläger som inte fanns där för tre år sedan. Nykomlingarna har tagit med sig typiska skadliga saker för slumområden, droger och kriminalitet.

Människorna i Indien vet om vad som händer med slummen, men opinionen är vanligtvis inte positiv. Weber och Goldblum sade att de till och med hade svårt att få någon från Delhi att ta dem till Kathputli. ”De skulle inte få något ut av att ta oss till en plats där de trodde att vi nog skulle bli rånade”, sade Weber.

”Det är i hög grad en plats som rymmer dessa stora, traditionella artister … men det är också typiskt för slum, och det som omger den är en mycket annorlunda plats”, sade han.

Artisterna tänker också på sin egen framtid. Filmer och modern musik har vänt bort intresset från indisk magi och berättelser framförda med dockteater.

Att flytta till ett höghus skulle för vissa  vara slutet på deras konst. De byggde slummen med sina egna händer. Vissa har öppet tak för dockor som är fyra gånger så stora som en vanlig person. Akrobater spänner ut  linor mellan byggnaderna. Magikerna har mängder av rekvisita.

Men de tänker på sina familjer och på framtiden för sina barn. Slummen saknar rinnande vatten. Det finns ingen sanitet. Elektriska ledningar, som drar energin från angränsande områden, löper genom avloppsbrunnar i gränder.

Den äldre generationen har också levt hårda liv. ”De har aldrig varit uppskattade. De har blivit utslängda från sina hem en gång, och de har blivit hotade varje dag sedan dess,” sade Goldblum. ”De måste göra ett val om huruvida de vill att deras barn skall behöva leva som de levt.”

”Det finns en massa saker på gång. Det handlar inte bara om levnadsförhållanden ”, sade han. Den större frågan är en fråga om identitet. ”Om kolonin försvinner, går konsten förlorad. Den drar sig tillbaka till de närliggande byarna för en stund, men så småningom kommer detta att sprida sig även dit. ”

Och det är där allt kunde sluta, när folket är borta och ljusen bleknar. Torn går upp, och vad som en gång var en plats för förundran ersätts med butiker för mobiltelefoner och datorer.

”Jag tror att kulturellt försvinner det. Det försvinner,” sade Weber

Översatt från engelska