Indien hungrar efter energi och Singrauli — Indiens energihuvudstad — tillgodoser landets behov. Det humana priset blir emellertid alltmer tydligt.

Singrauli-regionen sträcker sig över de nordcentrala indiska staterna Uttar Pradesh och Madhya Pradesh — ett enormt område, rikt på mineralresurser.

Kolbrytningen sprider sig över 1 400 kvadratkilometer och värmevärken har minst sagt tagit ut sitt pris på några av Indiens mest hotade skogar och på människors hälsa.

Bristen på hållbar kolresthantering och ökningen av skogsskövlingen har placerat den industriella regionen på Indiens topp-tiolista över förorenade tätbygdsområden, enligt data som publicerats av Indiens Central Pollution Control Board.

– Kolaska är det huvudsakliga avfallet från kolgruvorna. Den avges antingen som rök eller blandat med vatten, vilket bildar flytande askdammar. Kemikalierna i kolaska är giftigare än gift. De har orsakat oåterkalleliga skador för människorna här, säger Ranjeet Gupta, en miljöaktivist från byn Dibulganj.

Byn ligger i närheten av både två kraftanläggningar och Rihand-dammen.

– Nära dammen passerar en rörledning i vilken flytande kolavfall från kraftverket rinner och bildar en askdamm. Vi oroar oss ständigt för läckage från rörledningen. Byn är beroende av grundvatten som tas upp med handpumpar, men risken att vattnet är förorenat är stor, säger Gupta.

– Vi har inte ens vatten att bada i eftersom de öppna vattenkropparna är alltför smutsiga. Detta i sig är ett problem, säger han.

Greenpeace, som i september publicerade en rapport om situationen i Singrauli, säger att det finns 21 skadliga nyckelsubstanser i kol.

För bara tjugo år sedan brukades marken fortfarande av små markägare som var beroende av regionens skogar. De senaste årtiondenas massiva industriella utveckling har emellertid avsevärt påverkat människors liv.

”Dagens landskap förefaller ha körts över av en energi-stridsvagn, en överväldigande och ökande kraft som krossar alla alternativa sätt på vilka regionen kan användas eller förstås”, skriver rapporten.

Det är inte enbart vattentillgången som vittnar om föroreningarna. Enligt Gupta är luftkvalitén bättre under monsunperioderna medan den under somrarna är extremt dålig.

– Rökpartiklarna som kommer ut från skorstenarna faller ner på våra hus och vi andas ständigt in dem, säger han,

Greenpeace har besökt ett antal byar i närheten av kolgruvorna och värmekraftverken och i samtliga byar klagar invånarna inte bara över sina problem med hälsan, utan även över brist på sjukvård.

Enligt rapporten har många människor i regionen ett stort antal hälsoproblem. Folk nämner ofta andningssvårigheter, tuberkelos, hudsjukdomar, polio och ledsmärtor. I många fall beskriver de även en plötslig brist på energi och oförmåga att utföra vanliga sysslor.

Guptas 50-åriga mor, Neerpata Devi, lider av andningsbesvär.

– Ibland hostar jag så länge som i en och en halv timme. Det finns tillfällen då det fortsätter hela dagen. Jag har träffat läkare på sjukhuset NTPC i fyra eller fem år. Det finns inget botemedel, de säger att det är allergier. Jag kan inte njuta av att dricka vatten eller äta som en normal person. Jag kan inte anstränga mig så som jag skulle vilja. Det är mycket besvärligt, säger hon.