Immigranter offrar sina liv för att komma in men Europa tvekar
I demonstrationer som denna, på Självständighetstorget i Kiev i februari 2014, visade det ukrainska folket att de var villiga att dö för att komma närmare EU. Huruvida Ukraina någonsin kommer att släppas in i ett EU som blir alltmer tveksamt till att ta in nya medlemmar, återstår emellertid att se. (Foto: Martin Bureau/AFP/Getty Images)


Nathan Hale spionerade på britterna 1776 och blev hängd. Innan han gick upp på galgbacken ska han ha yttrat de kända orden, ”Det enda jag ångrar är att jag bara hade ett liv att förlora för mitt land.”

Hans land, de 13 tidigare brittiska kolonierna som formade ett löst Förenta Stater, hade satts ihop bara några månader tidigare genom Självständighetsdeklarationen den 4 juli. Om Hale sade de orden, eller om han hade citerat den brittiska pjäsförfattaren Joseph Addison, hade inte haft någon större betydelse. Det nya USA behövde sådana slags ord för att helga nationen.

Det är ju trots allt så att länder existerar just för att människor är villiga att dö för dem. Det är en ovanlig egenskap som utmärker en nation, en egenskap som delas endast av släkter och familjer. Samma sak gäller inte för andra enheter såsom städer, företag, handelspakter eller kontinenter. Det skulle vara högst osannolikt att någon skulle kunna tänka sig att dö för exempelvis Apple eller Volvo.

Nyligen verkar det emellertid som att den Europeiska Unionen plötsligt hamnade i denna mycket ovanliga kategori. Under den tidigare delen av sin existens har EU varit motpolen av individens offer å nationens vägnar.

Den europeiska gemenskapen skapades särskilt för att stoppa den typen av nationell passion som orsakade två världskrig under 1900-talet, och som resulterade i tiotals miljoner döda. Nästa steg i de europeiska ländernas integration var en kompromiss designad delvis för att sätta ett återförenat Tyskland – en nationell utveckling som bland andra fransmännen och britterna fann potentiellt hotfull – i en ekonomisk och politisk tvångströja.

När Francis Fukuyama i ”The End of History” försökte hitta något som representerade den raka motsatsen till ”thymos”, grekiska för individens erkännande och hjältemod,valde han Bryssel och den europeiska byråkratin.

Ukraina går västerut

Och ändå verkar det som om människor fortfarande är villiga att offra sina liv för Europa. Ta fallet med Ukraina. ”Fler än 100 demonstranter dog i Kiev under EU:s blågula flagga när de gick ut på gatorna för att kräva att Yanukovich omprövade sitt sista-minuten-beslut, taget under hårda ryska påtryckningar, att tacka nej” till ett handelsavtal med EU, enligt Washington Post.

I slutet av juni uppfyllde den ukrainska regeringen detta huvudkrav från rörelsen Euromaidan. Ukraina har tagit ett steg västerut och de som dog i februari-demonstrationerna kan mycket väl ha blivit de första integrationsmartyrerna.

Viljan att offra sina liv för EU är anmärkningsvärd, delvis eftersom ”Europa” innebär både för- och nackdelar för Ukraina. Men precis som det gjorde för det tidigare sovjetblocket efter revolutionerna 1989, har Europa haft en upphöjd uppsatt plats i det ukrainska folkets fantasi.

Under tidigt 90-tal trodde polackerna, tjeckerna och bulgarerna att de snart skulle leva som österrikare eller danskar. Europa innebar för dem hög BNP, starka sociala skyddsnät, rättssamhälle, rörelsefrihet och alla andra element i EU:s portfölj.

Men allt de nya medlemmarna från öst lyckats uppnå under det senaste årtiondet har medfört avsevärda kostnader, som borde vara synligt för ukrainarna nu. Men som den gamla sången lyder, ukrainarna har varit på botten så länge att alla ser upp till dem.

Smärtsam pakt

Den nyligen bildade handelspakten kan mycket väl representera det första steget på en lång väg till Europa. Men på kort sikt kommer det att orsaka väsentlig smärta för Ukraina.

Först kommer förlusten av den ryska marknaden samt de höjda energipriserna. Sedan när Kiev sänker sina tullar mot väst, kommer europeiska produkter och företag att översvämma landet som en tidvattenvåg, och utplåna all lokal affärsverksamhet som inte kan stå sig i konkurrensen.

Den verkliga utmaningen är att EU-avtalet åtföljs av ett IMF-avtal. De stränga kraven från IMF kommer att göra det ännu svårare för regeringen att mildra störningen som en närmare integration med Europa orsakar.

I utbyte mot lånet på 14-18 miljarder dollar, kommer Ukraina tvingas minska sitt budgetunderskott från 4,5 procent (2013) till 2,5 procent (2016). Premiärminister Arseniy Yatsenyuk förväntar sig att Ukrainas BNP kommer att sjunka 3 procent under nästa år. Det kan vara alltför optimistiskt. 

I slutet av 1991, med egna åtstramningsåtgärder föll hade Polens BNP 20 procent lägre än 1989.

Medlemskap i EU innebär mer än bara storskalig ekonomiska problem. I maj tog Ukraina ett steg närmare en visumliberalisering, vilket öppnar upp en helt ny värld för det ukrainska folket.

Mycket längre fram skulle stabilitetskapital finnas tillgängligt för att förbättra Ukrainas infrastruktur. Men det är definitivt ett långsiktigt scenario.

Bulgarien har EU:s lägsta BNP, Ukraina har hälften av Bulgariens. Landet har en allvarlig territoriell konflikt med Ryssland (över Krim), och med sitt eget folk i de östra delarna. Turkiet avslutade sitt associeringsavtal med den Europeiska Gemenskapen, EG, för mer än 50 år sedan och lämnade in sin ansökan om fullt medlemskap för mer än 25 år sedan. Turkiet väntar fortfarande. Ukraina kan få vänta en liknande lång period. 

Inbördes konflikterna i östra Ukraina ser inte ut att ta slut snart. Den senaste vapenvilan har brutits och striderna har återupptagits i Slovyansk och Dontetsk. Positionerna hårdnar. Ukrainas president Petro Poroshenko ska enligt uppgift ha upphört med förhandlingarna med den ryska president Vladimir Putin, under betydande politiska tryck. Och Putin i sin tur fortsätter att hota med eskalerat våld för att skydda rysktalande utomlands.

En del av rebellerna i de östra ukrainska provinserna är ryska medborgare eller legosoldater, har inte tydligt identifierat vad de vill – mer självbestämmande, totalt oberoende eller anslutning till Ryssland. Men de vet vad de inte vill: styras av Kiev. De är heller inte intresserade av närmare relationer med Europa.

Ukraina har lidit enormt under de senaste årtiondena på grund av sin ovissa position mellan öst och väst. I mitten på 1900-talet drogs landet österut av Stalin och västerut av Hitler.

Putin är ingen Stalin och Merkel är ingen Hitler, men den nuvarande dynamiken ger en del obehagliga historiska genklanger. När Ukraina gick med i det östliga partnerskapet för sex år sedan, trodde de utan tvekan att de hade hittat en elegant lösning till sitt ständiga dilemma. Landet strävade att få det bästa från två världar, från öst den ryska marknaden och europeiska investeringar från väst.

Av länderna i det östra partnerskapet var det Ukraina som fram till 2013 hade de närmaste samarbetet med EU inom handel och ekonomi, även om Ryssland var dess största handelspartner. Nu ser Ukraina eventuellt det sämsta av två världarna.

Ny invandring

Ukrainare är inte de enda som offrar sina liv för att komma in i Europa. Av de omkring en miljon nya immigranter till Europa varje år försöker omkring 100 000 komma in illegalt, via land eller hav. Under de senaste två årtiondena har så många som 20 000 personer dött i sina försök att slinka in i Europa söderifrån, däribland över 1 500 människor under den Arabiska våren.

Just nu slänger inte Europa upp sina dörrar för nya medlemsstater eller för enorma mängder invandrare. De främlingsfientliga partierna samlar på sig alltfler röster och stödet för ett större EU har minskat sedan den ekonomiska krisen.

Många européer tror att de inte kommer att kunna bibehålla sin höga levnadsstandard om deras staters sociala välfärd ska täcka ett stort inflöde av flyktingar eller subventionera en ekonomisk modernisering hos nya medlemsstater..

Det är inte precis fästningen Europa. Men det är definitivt inte kommer-en-kommer-alla-Europa.

Samtidigt ökar skepticismen mot euron, Storbritannien ska hålla en folkomröstning 2017 angående sitt medlemskap, och andra länder som överväger sina relationer med EU.

”Det är slående att alla i EU har förlorat tron på projektet: både borgenärer och gäldenärer, euro-länder, blivande medlemmar och avhoppare”, skriver Jose Ignacio Torreblanca och Mark Leonard för det Europeiska rådets departement för utlandsrelationer. De skriver:

”2007 trodde folk att Storbritannien, som fick minus 13 procents förtroende, var det euroskeptiska svarta fåret. Nu har, anmärkningsvärt nog, de fyra största länderna i eurozonen ännu lägre förtroende för EU-institutioner än vad Storbritannien hade 2007.”

Det är en slående kontrast. I Europas utkanter dör folk för att få komma in, medan EU:s medlemmar börjat tveka. Det är så privata klubbar fungerar. Medlemmarna klagar över ökade kostnader och tillståndet i klubben. Icke-medlemmarna föreställer sig ett paradis innanför murarna, dit de inte kan nå.

EU har under de senaste åren kommit att representera åtstramning och byråkrati för sina medlemmar. Blivande stater och blivande medborgare fokuserar emellertid fortfarande på de många fördelar som ett medlemskap skulle innebära för dem. För att EU-klubben ska överleva måste Bryssel lista ut hur ett medlemskap ska bli lika viktigt för dem på insidan som det uppenbarligen är för dem på utsidan.

 

John Feffer är chef för tidskriften Foreign Policy In Focus. Copyright Foreign Policy in Focus

Översatt från