loadingDissidenten Juri Jarim-Agajev från före detta Sovjetunionen bredvid Mark Palmer på en konferens vid Stanfords universitet. (Foto: Svetlana Fedosseev/ Terra Nova)
Dissidenten Juri Jarim-Agajev från före detta Sovjetunionen bredvid Mark Palmer på en konferens vid Stanfords universitet. (Foto: Svetlana Fedosseev/ Terra Nova)
Utrikes

”Ickevåld fick den våldsamma regimen på fall”

Nataly Teplitsky, Epoch Times

För en tid sedan hölls konferensen ”Sovjetiska regimkritiker och amerikansk utrikespolitik under 80-talet” på Stanfords universitet i Kalifornien, USA. Konferensen gav insikt i hur ickevåldsmotstånd fick en mycket våldsam regim att kollapsa 1991, utan att några skott avlossats. Med på konferensen fanns bland andra dissidenten Juri Jarim-Agajev från den forna Sovjetunionen.

Det var de samlade ansträngningarna av sovjetiska regimkritiker, västerländska demokratiska regeringar, frivilligorganisationer och akademiska och kulturella krafter som till slut fick kommunistregimen på fall. Några av konferensdeltagarna fastslog att deras lyckade erfarenheter kan, och borde, efterföljas i länder som för närvarande kontrolleras av totalitära regimer, som Nordkorea, Iran och Kina.

Statssekreteraren och fredspristagaren George P Schultz sa att han hade förmånen att under president Reagans ledarskap spela en roll i att få ett slut på det kalla kriget. Han arbetade hårt med människorättsfrågor, särskilt mänskliga rättigheter i Sovjetunionen, inklusive ryska judars emigration.

– I många avseenden utförs saker, åtminstone för mig, ofta på gräsrotsnivå. Jag jobbade med problematiken kring folk som inte tilläts emigrera från Ryssland, en av dem var en kvinna som hette Ida Nudel. Jag jobbade på med hennes fall. I det sovjetiska systemet vet man inte om man någonsin kommer att komma någonstans, men det började lossna. En dag satt jag på mitt kontor när telefonen ringde. I andra änden: ”Det här är Ida Nudel, jag är i Jerusalem, jag är hemma.”

Bland deltagarna på konferensens första del kallad ”Omkullkasta totalitarism” fanns en av dem som skissat upp Reagans sovjetpolitik, Mark Palmer. Han betonade de västerländska regeringarnas avgörande roll i att förneka de totalitära regimernas legitimitet, allvarligt överväga att ersätta dem helt och förhindra att de expanderar till andra regioner. Han markerade att ”inga konstruktiva förbindelser och minimal interaktion med regimen” är ett nödvändigt förhållningssätt.

Han nämnde även ”fredlig offensiv, officiell diplomati och direkt kommunikation med befolkningen, över regeringens huvuden”.

Mark Palmer talade om de små, västerländska frivilligorganisationernas viktiga roll i att ge politiskt och moraliskt stöd till dissidenter, och vikten av att hjälpa till med att föra fram regimkritikernas utsagor via radio, tv och tidningar.

Ronald Reagan gjorde en viktig insats då han inte erkände den dåvarande sovjetiska regimens legitimitet utan utmanade den, anser Palmer som menar att Reagan inte kompromissade om mänskliga rättigheter, utan drog fördel av dem som ett vapen, mäktigare än något militärt arsenal någonstans.

I ett tal till det brittiska parlamentet 1982 sa Reagan att Sovjetunionen var ett land som ”går emot historiens utveckling genom att förneka sina medborgare mänsklig frihet och mänsklig värdighet.”

Därför måste västvärlden insistera på att ”frihet inte är ett exklusivt privilegium för ett lyckligt fåtal, utan alla människors omistliga och universella rättighet.” Det som behövdes var ”en långsiktig plan och ett långsiktigt hopp – frihetsmarschen och demokrati som skulle lämna marxist-leninismen i historiens aska.”

Aldrig förut hade en amerikansk president hållit ett liknande tal offentligt. Ett nationellt säkerhetsdirektiv som fastställdes i januari 1983 lade fram en strategi: ”hejda och över tiden vända på Sovjets expansion genom att effektivt konkurrera med Sovjetunionen på alla internationella arenor.”

Den kulminerade då presidenten i mars 1983 hävdade att Sovjetunionen var ”ondskans mittpunkt i den moderna världen.”

I juni 1987 uttryckte Reagan, stående framför Brandenburg Tor och Berlinmuren, sin välkända vädjan till Michail Gorbatjov, vädjan som satte stopp på det kalla kriget: ”Mr Gorbatjov, riv denna mur.”

Palmer berättar hur Reagan efter sitt berömda tal om frihetens natur till studenterna på universitetet i Moskva i maj 1988 utsågs till ”en av årets män”, fick fler röster än Gorbatjov och fick stå tillbaka bara för Andrei Sacharov.

Den berömde sovjetiske vetenskapsmannen och dissidenten Sacharov tilldelades Nobels fredspris 1975. I motiveringen beskrevs han som ”mänsklighetens samvete” och det sades att han ”kämpat, inte bara emot maktmissbruk och kränkningar av mänsklig värdighet i alla former, utan har i samma anda kämpat för en idealisk stat grundad på principen rättvisa för alla.”

Efter konferensens första del besökte deltagarna den imponerande utställningen ”Att välja frihet: Sovjetiska dissidenter och deras supportrar”, vilken visade dokument, fotografier, affischer, böcker och ljudupptagningar från institutionens bibliotek och arkiv. Det illustrerade olika aspekter av kampen för mänskliga rättigheter i Sovjet från 60-talet och framåt.

Översatt från: http://en.epochtimes.com/news/8-4-20/69518.html

Mest lästa

Rekommenderat

loadingDissidenten Juri Jarim-Agajev från före detta Sovjetunionen bredvid Mark Palmer på en konferens vid Stanfords universitet. (Foto: Svetlana Fedosseev/ Terra Nova)
Dissidenten Juri Jarim-Agajev från före detta Sovjetunionen bredvid Mark Palmer på en konferens vid Stanfords universitet. (Foto: Svetlana Fedosseev/ Terra Nova)
Utrikes

”Ickevåld fick den våldsamma regimen på fall”

Nataly Teplitsky, Epoch Times

För en tid sedan hölls konferensen ”Sovjetiska regimkritiker och amerikansk utrikespolitik under 80-talet” på Stanfords universitet i Kalifornien, USA. Konferensen gav insikt i hur ickevåldsmotstånd fick en mycket våldsam regim att kollapsa 1991, utan att några skott avlossats. Med på konferensen fanns bland andra dissidenten Juri Jarim-Agajev från den forna Sovjetunionen.

Det var de samlade ansträngningarna av sovjetiska regimkritiker, västerländska demokratiska regeringar, frivilligorganisationer och akademiska och kulturella krafter som till slut fick kommunistregimen på fall. Några av konferensdeltagarna fastslog att deras lyckade erfarenheter kan, och borde, efterföljas i länder som för närvarande kontrolleras av totalitära regimer, som Nordkorea, Iran och Kina.

Statssekreteraren och fredspristagaren George P Schultz sa att han hade förmånen att under president Reagans ledarskap spela en roll i att få ett slut på det kalla kriget. Han arbetade hårt med människorättsfrågor, särskilt mänskliga rättigheter i Sovjetunionen, inklusive ryska judars emigration.

– I många avseenden utförs saker, åtminstone för mig, ofta på gräsrotsnivå. Jag jobbade med problematiken kring folk som inte tilläts emigrera från Ryssland, en av dem var en kvinna som hette Ida Nudel. Jag jobbade på med hennes fall. I det sovjetiska systemet vet man inte om man någonsin kommer att komma någonstans, men det började lossna. En dag satt jag på mitt kontor när telefonen ringde. I andra änden: ”Det här är Ida Nudel, jag är i Jerusalem, jag är hemma.”

Bland deltagarna på konferensens första del kallad ”Omkullkasta totalitarism” fanns en av dem som skissat upp Reagans sovjetpolitik, Mark Palmer. Han betonade de västerländska regeringarnas avgörande roll i att förneka de totalitära regimernas legitimitet, allvarligt överväga att ersätta dem helt och förhindra att de expanderar till andra regioner. Han markerade att ”inga konstruktiva förbindelser och minimal interaktion med regimen” är ett nödvändigt förhållningssätt.

Han nämnde även ”fredlig offensiv, officiell diplomati och direkt kommunikation med befolkningen, över regeringens huvuden”.

Mark Palmer talade om de små, västerländska frivilligorganisationernas viktiga roll i att ge politiskt och moraliskt stöd till dissidenter, och vikten av att hjälpa till med att föra fram regimkritikernas utsagor via radio, tv och tidningar.

Ronald Reagan gjorde en viktig insats då han inte erkände den dåvarande sovjetiska regimens legitimitet utan utmanade den, anser Palmer som menar att Reagan inte kompromissade om mänskliga rättigheter, utan drog fördel av dem som ett vapen, mäktigare än något militärt arsenal någonstans.

I ett tal till det brittiska parlamentet 1982 sa Reagan att Sovjetunionen var ett land som ”går emot historiens utveckling genom att förneka sina medborgare mänsklig frihet och mänsklig värdighet.”

Därför måste västvärlden insistera på att ”frihet inte är ett exklusivt privilegium för ett lyckligt fåtal, utan alla människors omistliga och universella rättighet.” Det som behövdes var ”en långsiktig plan och ett långsiktigt hopp – frihetsmarschen och demokrati som skulle lämna marxist-leninismen i historiens aska.”

Aldrig förut hade en amerikansk president hållit ett liknande tal offentligt. Ett nationellt säkerhetsdirektiv som fastställdes i januari 1983 lade fram en strategi: ”hejda och över tiden vända på Sovjets expansion genom att effektivt konkurrera med Sovjetunionen på alla internationella arenor.”

Den kulminerade då presidenten i mars 1983 hävdade att Sovjetunionen var ”ondskans mittpunkt i den moderna världen.”

I juni 1987 uttryckte Reagan, stående framför Brandenburg Tor och Berlinmuren, sin välkända vädjan till Michail Gorbatjov, vädjan som satte stopp på det kalla kriget: ”Mr Gorbatjov, riv denna mur.”

Palmer berättar hur Reagan efter sitt berömda tal om frihetens natur till studenterna på universitetet i Moskva i maj 1988 utsågs till ”en av årets män”, fick fler röster än Gorbatjov och fick stå tillbaka bara för Andrei Sacharov.

Den berömde sovjetiske vetenskapsmannen och dissidenten Sacharov tilldelades Nobels fredspris 1975. I motiveringen beskrevs han som ”mänsklighetens samvete” och det sades att han ”kämpat, inte bara emot maktmissbruk och kränkningar av mänsklig värdighet i alla former, utan har i samma anda kämpat för en idealisk stat grundad på principen rättvisa för alla.”

Efter konferensens första del besökte deltagarna den imponerande utställningen ”Att välja frihet: Sovjetiska dissidenter och deras supportrar”, vilken visade dokument, fotografier, affischer, böcker och ljudupptagningar från institutionens bibliotek och arkiv. Det illustrerade olika aspekter av kampen för mänskliga rättigheter i Sovjet från 60-talet och framåt.

Översatt från: http://en.epochtimes.com/news/8-4-20/69518.html

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024