Två aktuella rättsfall i Kina belyser ett vagt formulerat, men mycket kraftfullt instrument som används av Kommunistpartiet, nämligen statshemligheter.
Ett fall gäller Kinas förre säkerhetschef, Zhou Yongkang, som stod åtalad för tre brott: mottagande av mutor, maktmissbruk och läckande av statshemligheter. (Vilka hemligheter som det gäller, är ännu oklart.)
Det andra är rättegången mot Gao Yu, en kinesisk journalist med lång erfarenhet, som häromdagen dömdes till sju års fängelse för att ha lämnat ut en kopia av ett partidokument till ett utländskt nyhetsmagasin.
Vad är statshemligheter i Kina?
I båda fallen frågar sig många observatörer: exakt vad räknas som statshemlighet i Kina?
I västerländska demokratier är det vanligen bara statliga myndigheter som kan hemligstämpla något, och bara om det gäller exempelvis militära underrättelser eller annat som är relaterat till rikets säkerhet.
I Kina är det inte så enkelt.
I journalisten Gao Yus fall handlar det om att hon anklagas för att ha skickat en kopia av partiets hemliga ideologiska direktiv om hur man ska få folk att sluta diskutera demokrati och medborgerliga rättigheter till grundaren av tidningen Ming Jing, via Skype.
Men när hon skickade dokumentet hade dess innehåll redan fått stor spridning – bland annat på webbplatser med kopplingar till regeringen, och den officiella processen som ledde till att det överhuvudtaget klassades som en statshemlighet har ifrågasatts.
Trots det, dömde den 17 april en domstol i Peking 71-åringen till sju års fängelse.
Zhou Yongkangs fall framstår som mer komplicerat, men definitionen ”statshemlighet” verkar också här användas av åklagaren efter behov.
Enligt Reuters, som citerade två icke namngivna källor med ”band till den kinesiska ledningen”, sade Zhou i början av 2012 till sin nära allierade, den tidigare politbyråmedlemmen Bo Xilai, att partiets utredare var ute efter honom.
Huruvida just denna anklagelse kommer att användas som en del av rättegången mot Zhou är fortfarande oklart.
”Ingen kan säga vad som är en statshemlighet”
Partiet har starka motiv till att ge sina lagar om statshemligheter breda definitioner: utländska företag tvingas tassa runt information de får från partimedlemmar; oliktänkande och kritiker kan tystas med statshemlighetsvapnet och politiska fiender kan enkelt fällas.
Lagarna om statshemligheter har varit vaga ända från Folkrepubliken Kinas början.
Till exempel sträckte sig listan över statshemligheter 1951 från uppenbara områden som försvar av landet och utrikesförbindelser till kultur och hygien.
Olika nivåer av hemligstämpling infördes 1988, och internetreglerna tillkom i ett tillägg 2010, men för övrigt har den kinesiska regimen inte gjort mycket för att definiera den information som de anser ska räcka för att skicka någon till galgen för att ha läckt.
– Ingen kan säga vad som är en statshemlighet, sade Xu Wenli, tidigare senior forskare vid Brown University, och sedan länge kinesisk demokratiaktivist, i en telefonintervju.
– Vem bestämmer vad som är en” statshemlighet”? Kina är ingen riktig rättsstat, så ingen får en rättvis rättegång, sade Xu.
Statshemligheter – ett vapen att tysta kritiker
Många organisationer i Kina kan besluta att stämpla information som statshemligheter i en process med liten insyn eller möjlighet till rättslig prövning.
Susan Finder, juridikprofessor vid University of Hong Kong, fann att förutom Partiet och dess rätts- och säkerhetsapparat, kan institutioner som det kinesiska Röda Korset, Tsinghua University, och China Aerospace Science and Technology Corporation, stämpla information som statshemligheter – vilket ibland irriterar även kadrer inom säkerhetsapparaten.
Nicholas Bequelin, chef för Amnesty International i Ostasien, gjorde en serie inlägg där han analyserade ursprunget till lagarna om statshemligheter i Kina, och hur de används.
Han drog slutsatsen: ”Anklagelser som handlar om statshemligheter har länge varit det vapen man valt för att tysta kritiker, oliktänkande, journalister och partiets fiender.”
Översatt från engelska.
