I dag startar OS i Peking – den idrottsliga delen (även om damfotbollen smygstartade i onsdags). Det människorättsliga spelet har dock pågått länge i Kina.
Kritiken mot de mänskliga rättigheterna har varit intensiv ända sedan Internationella olympiska kommittén (IOK) gav Peking spelen vid en ceremoni i Moskva 2001.
Under åren har det diskuterats fram och tillbaka huruvida det var rätt att ge spelen till Kina, ett av de länder i världen som bryter värst mot de mänskliga rättigheterna.
Som argument för har sagts att det är bra att Kina får spelen eftersom det kan öppna landet för demokratiska intryck utifrån och ge det en chans att förbättra förhållandena för folket. Emot har sagts att landet inte förtjänar spelen eftersom regimen inte visar en grundläggande respekt för människors värde, och även går emot de olympiska idealen att ”stödja mänsklighetens harmoniska utveckling” och att ”skydda individens värdighet”.
De ledande människorättsorganisationerna är eniga om att Kina försämrat de mänskliga rättigheterna sedan de tilldelades förtroendet att arrangera OS, tvärtemot de löften som gavs.
Det kan finnas anledning att utvärdera IOK:s trovärdighet efter detta. Organisationen har envetet hävdat att de olympiska spelen inte har med mänskliga rättigheter, eller någon annan form av ”politik”, att göra, och har inte vidtagit någon åtgärd mot Kina för löftesbrottet. Med tanke på de ideal organisationen menar sig stå för (ovan) kan det inte bli lätt för en revisor att bevilja ansvarsfrihet vid nästa bokslut.
Debatten om bojkott har helt kommit av sig, vilket uppmärksammas av Reportrar utan gränser i dag. De placerar ut 27 (lika många som EU:s medlemsländer) tomma stolar framför Kinas ambassad i Stockholm, som protest mot att så många av världens ledare kommer att närvara vid dagens invigning i Peking, istället för att utebli i protest, som talades om tidigare i år.
För svensk del har de idrottsliga spelen kommit lite i skymundan. De stora stjärnorna gnistrar inte som förväntat och flera har lämnat återbud. Den stora charmen med OS bör dock kunna avnjutas ändå – alla de lite udda grenar och fascinerande utövare man kommer i kontakt med, som vanligtvis inte exponeras i svenska medier. Men den riktigt stora spänningen i dessa, de dyraste spelen någonsin, blir ändå hur det ska gå i de människorättsliga ”spelet om spelen”.
Hur kommer människorättsaktivisterna att agera och hur kommer Kinas kommunistregim att reagera? Hur kommer journalisterna att rapportera – utifrån den relativa ”frihet” de fått, och i vilken grad kommer myndigheterna att acceptera detta?
Det inre trycket i Kina har byggts upp under lång tid. Frågan är om OS blir den faktor som låter trycket brisera i protester och kanske förändringar. Det kommer att bli en spännande tid. Och man kan bara önska att det blir juste spel och att rättvisan segrar. Både på idrottsarenorna och i hela Kina.
