Det ringer på dörren. Det är knäpptyst i trappuppgången. Jag går fram och tittar i kikhålet. Fem små svartklädda barn utklädda till monster står där ute, stillsamma, tysta som möss. Jag öppnar försiktigt, säger hej efter att ha tittat lite närmare på dem. Ringar runt ögonen, likblekt häxlika, fem flickor i olika längder.

– Bus eller godis, säger en av dem försynt.

– Eh… det får nog bli ett bus i så fall, svarar jag lamt, hade missat att det var högtid idag: Jag har tyvärr inget godis. Har ni nåt lämpligt bus på lur?

De tittar förvånade på varandra och svarar att nej, det har de inte. Okej, säger jag, går det bra med riskakor? Det längsta monstret lyser upp. Javisst, riskakor går bra.

Halloween, en i Sverige relativt ny tradition med knappt 20 år bakom sig men som har fått ett genomslag som gör det självklart att skicka ut ungarna med svarta ringar runt ögonen att tigga godis.

Jag vill påstå att Halloween i Sverige mest av allt är en ekonomisk högtid med en omfattande marknadsföring från detaljhandeln. Plötsligt var de bara här: pumporna, de syntetiska häxdräkterna, ”bus eller godis”, spökmasker, häxkvastar och pumplanternor i plast.

En bekant till mig har en autistisk dotter som går i specialskola och uppfattar allting bokstavligt. Inför Halloween bjöd matbespisningen på ”sniglar och maskgryta” till lunch, och min bekant fick ägna en hel del möda åt att förklara för dottern vad det handlade om. Hon matvägrade förstås. Vem spexar man egentligen för?

Innerst inne, hur roligt är Halloween egentligen? De höstbleka små barnen som drar från dörr till dörr en blåsig, ödesmättad oktoberkväll, affärsinnehavarna som stressat plockar fram och hastigt plockar tillbaka sina masker och maskar efter att ha reat ut det en vecka senare, föräldrarna som måste fixa allting i tid? Och vem vill äta maskgryta till lunch?