I en aktuell analys av Kinas utövning av mediacensur beskrivs på ett bra sätt landets system med förtryck och kontroll av media genom hot om ekonomisk bestraffning.

Artikeln, som publicerades 2 maj i Far Eastern Economic Review, har den passande titeln ”Kinas kommersialisering av censuren”. Artikeln förklarar inte bara hur Kina fulländar den mörka konsten att kontrollera vad som kan och vad som inte kan sägas i media. Den visar också hur landets styrande, i det kinesiska kommunistpartiet, ger exempel på hur förtrycket kan exporteras: ”Än mer olycksbådande är att Pekings kontrollerande hållning gentemot media, i synnerhet internet, tycks vinna stöd utanför Kina. I december 2008 utfärdade Vietnams regering regler som gör internetleverantörerna ansvariga för att säkerställa att bloggar i deras servrar inte har innehåll som anses vara ’oönskat’”.

”Kambodjas informationsministerium sägs förbereda en lag som kommer att utöka den traditionella kontrollen av media vad gäller innehåll av ljud och bild online, en reglering som liknar den som finns i landets motsvarighet längre upp längs Mekongfloden. Man tror att Kina redan delar teknologi och kunnande för censur med ett antal andra regimer i regionen.”

Enligt författarna till artikeln är illusionen om fri press i Kina ett korthus, speciellt för de få inhemska journalister och mediaorganisationer som är villiga att ta risken att publicera rapporter för att avslöja korruptionen.

Ett exempel är den allvarliga bestraffning som affärstidskriften Caijing Shibao fick efter att ha publicerat en rapport som avslöjade misstänkt pengaförflyttning vid en filial av den statligt ägda kinesiska jordbruksbanken. Tidskriften, och tiotals av dess anställda, fick betala dyrt endast på grund av att de gjort sitt jobb: ”Rapporten bedömdes snabbt av tjänstemän att ha brutit mot flera mediabestämmelser och ledde slutligen till att tidskriften [under tre månader] fick stängas för ’intern omorganisation’. Avstängningen av Caijings verksamhet gjorde att 70 personer avskedades och skickade ett tydligt budskap till liknande, oberoende tänkande nyhetsföretag: att tänja på de redaktionella gränserna innebär en ekonomisk risk.”

Det är alarmerande att ett land som Kina som har så stort internationellt inflytande inte ens har ”mediabestämmelser” att tvinga på pressen. Ännu mer alarmerande är att Kinas kommunistparti har makten att avskaffa 70 medieanställdas arbeten.

Artikeln i Far Eastern Economic Review är absolut säker på sin bedömning: Avstängningen av Caijings verksamhet och att avskedandet av så många anställda var avsett som ett ”tydligt budskap” till andra journalister som kanske hoppas publicera artiklar om den omfattande korruptionen i Kina. Far Eastern Economic Reviews har följande syn på situationen: ”I denna pseudokommersiella miljö vilar ett nyhetsföretags framgång på dess förmåga att följa statens krav på censur, snarare än på kvaliteten på dess produkter eller tjänster. I det nuvarande ekonomiska klimatet kommer privata företag sannolikt att bli alltmer sårbara. När deras vinstmarginaler sjunker så sjunker också deras förmåga att stå emot det politiska trycket.”

Detta är inte bara ett mörkt moln över journalistkåren. Det är ett sorgligt tillstånd för alla som konsumerar de nyheter som producerats under så hårt kontrollerade förhållanden. Om de inte kan ta del av nyheter som berättar sanningen, vad är det då de får till sig? Information som filtrerats, kontrollerats och putsats till av kommunistpartiet? Hur ska de då kunna veta skillnaden mellan vad som är sant och osant?

Den sista spiken i kistan för det fria ordet har varit det grepp som det kinesiska kommunistpartiet håller om internet. I farozonen ligger nyheter och information om ”politiska konsekvenser”.

Vidare sägs i artikeln: ”Förutom att tillämpa ’lågteknologiska’ metoder för förtryck, såsom några av världens längsta fängelsestraff för ’cyberdissidenter’, har de kinesiska myndigheterna gått i täten för trenden mot att ’outsourca’ censur och övervakande uppgifter till privata företag.”

”Som mediaexperten Rebecca MacKinnon påpekar: ’Processen för webbcensur genom vilken inhemskt nätinnehåll [i Kina] helt raderas bort eller hindras från att publiceras i första början… genomförs nästan uteslutande av anställda på internetföretag, inte av ’internetpoliser’ eller andra tjänstemän.”

Pressfrihetens dag (3 maj) har nyligen firats – eller sörjts – av journalister, idealister och länder runt om i världen. Firandet av dagen och händelser som drog uppmärksamhet till brott mot pressfriheten och globalt förtryck har framhävt det faktum att Kina inte är det enda land som allvarligt hotar yttrandefriheten både innanför och utanför landets gränser. Men med tanke på den stora betydelse politiker, affärsmän, akademiker och andra har tillmätt Kinas position i världen (speciellt i framtiden) borde särskild oro fästas vid detta land.