Hongkongs gamla demokratiska garde håller sig i bakgrunden under protesterna
Albert Ho talar via en megafon till personer i den ockuperade zonen vid Admiralty den 14 oktober. Pan-demokraterna, som Ho tillhör, har i stort sett hållit sig i bakgrunden och stött den studentledda paraplyrörelsen. (Yu Kong/Epoch Times)


Andrew To, en veteran inom det så kallade pan-demokratiska politiska lägret i Hongkong, bodde på gatan med studenterna i en vecka på Harcourt Road, en del av den 12-filiga genomfartsled i närheten av regeringshögkvarteret som ungdomar har tagit över i sina krav på mer demokrati.

— Vi stödde studentrörelsen i början. Jag höll ett tal till deras stöd, sade han.

Men To, som förut var ordförande för League of Social Democrats (LSD), ett av de mer radikala partierna i den demokratiska konstallationen, såväl som många av hans kollegor, har inte kunnat göra mer än så: titta på från sidlinjen och erbjuda stöd medan studenterna ägnar sig åt oväntade och i Hongkong aldrig tidigare skådade former av civil olydnad och protester.

Hela “paraplyrörelsen” fälldes oväntat upp framför ögonen på det gamla gardet av demokratiförespråkare och politiker, som sedan dess har stött eller försökt och misslyckats med att påverka den från sidan om.

— Den ursprungliga Occupy Central-rörelsen planerades av medelålders människor och var riktad mot medelålders medelklassmänniskor, som man ville få att delta, sade Ma Ngok, docent på City University of Hong Kong.

— De trodde att de skulle sätta sig ner och sedan bli bortkörda inom några dagar, sade han.

Men när en studentbojkott den 22 september övergick i en stormning av Civic Square några dagar senare, och senare fortsatte med att de unga aktivisterna Joshua Wong och Alex Chow greps, och slutligen polisens pepparsprej- och tårgasattacker mot obeväpnade tonåringar, började rörelsen leva sitt eget liv.

Svårt att hänga med i svängarna

Juridikprofessorn Benny Tai, en av de ursprungliga organisatörerna bakom Occupy Central uppmanade den 27 september till att “ockupationen” skulle inledas flera dagar innan man ursprungligen hade tänkt, nämligen den 1 oktober. Hans planerade ockupation, som var tänkt att äga rum i Hongkongs finansdistrikt och bara vara i några dagar och resultera i att tusentals personer greps, ägde aldrig rum.

Sedan dess har den äldre generationen försökt hänga med i svängarna i en rörelse som varken de eller någon annan enskild person har kontroll över.

— Vi har uppmanat regeringen till dialog med studenterna, men vi kan inte kontrollera det. Den här studentrörelsen startades av studenterna. De rådgjorde inte med oss. Men vi stödjer det, sade Andrew To.

Tos efterträdare som ordförande för LSD, tillika medlem av det lagstiftande rådet, Leung Kwok-hung, är känd som “långa håret” för den stora kalufs han tidigare hade. Han har emellanåt dykt upp på massmöten och vid oväntade tillfällen i den ockuperade zonen, ofta med en megafon, och gett goda råd. Men på ett större massmöte i tisdags som markerade en månad av protester, uppträdde han flera timmar innan huvudorganisatörerna och talade själv, inte bredvid dem på samma podium.

Nelson Wong Sing-chi, före detta ledamot av lagstiftande rådet för pan-demokraterna, verkade frustrerad över de till synes orealistiska kraven som studenterna har, såväl som deras oförmåga till kompromisser, och inte minst hur de hållit det demokratiska politiska lägret utanför förhandlingarna med regeringen.

Svårt att uppnå resultat

De demokratiska medlemmarna av lagstiftande rådet är en viktig del av pusslet när det gäller att få igenom motioner om reformer av valsystemet, eftersom det kan lägga in veto mot förslag till förändringar av processen.

Men lagstiftarna är också troligen villigare att jobba fram vad man nu kan åstadkomma inom det ramverk som Peking har lagt fast snarare än att vidta extraordinära åtgärder som att ockupera vägar. Den sortens handlingar utmanar direkt regeringens legitimitet.

— Demonstranterna i Admiralty, Causeway Bay och Mongkok kontrolleras inte av oss. De går ut av egen fri vilja och säger sin mening, sade Wong, som fortfarande har politiskt inflytande i Hongkong.

— Vi finner att det finns många ungdomar som inte vill uppnå några möjliga och rimliga resultat, sade han, som en kommentar till att studenterna fortsätter att kräva att nationella folkkongressens (Kinesiska kommunistpartiets version av en lagstiftande församling) beslut från den 31 augusti som sätter en tvångströja på demokratin i Hongkong ska upphävas.

— Det är inte lätt att uppnå något resultat om ungdomarna bara vill förkasta [nationella folkkongressens] ständiga utskotts beslut. De kan hitta andra sätt att göra sin röst hörd hos regeringen och vi kunde få mer av allmän rösträtt. I slutänden tror jag att det skulle vara bättre. Nu kan jag inte se något slutresultat på det här, sade Wong.

Bristen på förtroende för det gamla demokratiska gardet, som är känt för interna bråk, fraktioner och politiska spel, driver sannolikt på splittringen och det agerande som ungdomarna har valt.

— Studenterna och Occupy Central-folket gillar inte att koppla ihop sig med politikerna, det är därför politikerna håller låg profil, sade Jimmy Lai, grundare av den öppet prodemokratiska tidningen Apple Daily i en intervju i den ockuperade zonen i Admiralty förra veckan.

Medlemmar av den pan-demokratiska rörelsen kan ofta ses prata med folk runt de stora protestplatserna. Å ena sidan har de inte tillfrågats om att ta en större roll, men å andra sidan kommer de “genom att låta studenterna ta kontrollen få mer sympati och stöd”, enligt Ma Ngok.

— De här politikerna vet att allmänheten inte har så stort förtroende för dem… Jag tror att de inser att det är bättre att hålla låg profil.

“Ingenting att förlora”

Albert Ho, före detta ordförande för Democracy Party från 2006 till 2012, är en etablissemangets röst i det pan-demokratiska lägret.

— Vi har stött den här rörelsen väldigt mycket hela tiden. Den blev annorlunda när det gäller form och skala än vad vi hade väntat oss, men det centrala konceptet är fortfarande civil olydnad, sade han.

Det största hindret är fortfarande regeringen i Hongkong och deras chefer i Peking. Allt eftersom tiden går kan allmänhetens sympati med demonstranterna förändras.

Ho nämnde att skillnaden i synsätt mellan de två generationerna av aktivister — pan-demokrater som bryr sig om säkerhet och att uppnå realistiska resultat och de unga ockupanterna som tänkt föga på var det hela ska sluta — till stor del är instinktiva.

— Hongkong har skrivit historia, och även visat att vi är ett mycket levande, dynamiskt och energiskt samhälle när det gäller demokrati. Ledarna måste förstå att Hongkong knappast kan styras effektivt med en så missnöjd ung generation, sade han, och tillade:

— De måste inse att de måste ta sig an de här människorna, att det är orimligt att förändra ett öppet samhälle till ett slutet samhälle.

Några är oroliga för att studentprotesterna kommer att innebära ett bakslag för de långsiktiga demokratiska strävandena i Hongkong om de skapar alltför mycket vrede hos allmänheten, men Ho har en annan syn på saken.

— Det är för tidigt att bedöma det här, och förresten har vi ju ingenting att förlora.