Hongkong-protesternas ansikten: Frontlinjen
(Från vänster) Sin, Jack och Victor har huvudansvaret för att organisera och bevaka barrikaderna i utkanten av "Paraplytorget" i distriktet Central i Hongkong, den 27 oktober 2014. (Benjamin Chasteen/Epoch Times)


De sociala konturerna av Hongkongs viktigaste ockuperade zon har börjat likna den verkliga världen: I mitten finns de bästa områdena, med konst, ett välutrustat studieområde, tält med mat och dryck och en scen med ljudanläggning, där de berömda studentledarna håller tal.

 

Ett par hundra meter i endera riktningen börjar det mer likna den klassiska, dystopiska science fiction-filmen "Flykten från New York": obemannade barrikader med vilt spretande bambu, tatuerade skejtare, folk som röker hela tiden, och grupper med ungdomar med huvor och ibland masker som mest bara sitter och inte gör så mycket.

Ed Lau säger att han ansvarar för vad han kallar "östfronten". Hans kollega, Jack Lam, hanterar västfronten. De kommunicerar med varandra och andra i lägret via walkie-talkie. Lam har tagit ledigt från sitt jobb inom byggbranschen. Lau kommer nästan varje dag efter sitt jobb som gymnastiklärare.

Lau kom till Admiralty den 28 september efter att polisen hade använt tårgas. Han åt stekt ris med sin mamma på St. Mary-sjukhuset, och gick därifrån till protestplatsen.

Några dagar senare hade de befäst platsen.

– Vi uppförde den här barrikaden eftersom triaderna misshandlade studenterna, sade Lau. Det var den andra våldsvåg som många kopplade till regeringen, och som ledde till en ny omgång protester och att folk slog läger där för en längre period.

– Vi är opolitiska, vi bryr oss inte om vad som händer. Men det är vår medborgerliga plikt att skydda de utsatta, sade Lau.

Efter att ha tagit reda på vem som bestämde (ingen) och vad planerna var om polisen eller triaderna kom (det fanns inga) fick Lau en insikt.

– De här protesterna funkar inte om det inte finns samverkan och kommunikation. Så vi höll möten för att samordna strategierna och ta fram handlingsplaner för olika scenarion.

Färgkoder och evakueringsscenarion

De kom på färgkoder för olika scenarion. Lau förklarade:
– Kod grön är när bara en eller två personer kommer och muckar gräl. Vi bara bevakar situationen. Gul är när ett antal personer med ont uppsåt kommer för att ställa till med bråk eller skapa våldsamheter. Om det händer kommer hälften av de som finns vid de intilliggande stationerna att gå dit och hantera situationen.”

Sen finns det så klart också en kod röd:
– Det är när det sker en massiv polisinsats för att rensa området, med tårgas, gummikulor eller värre; eller om hundratals angripare med knivar och slagträn kommer. Vi har olika sorters evakueringar för olika antal, som 500, 1 000, 5 000.

Lau sade att studentledarna inte ens visste om planen. "Oj, ni har ju en jättebra plan, killar," sade en av dem, enligt Lau.

Det är uppenbart att den ockuperade zonen utgör en parallell struktur till Hong Kong Federation of Students, Scholarism och Occupy Central With Love and Peace, som är rörelsens ansikten utåt, och som talat med media och träffar regeringen.

Men hur mycket personer som Lau och andra på plats faktiskt kan hantera de tusentals människor som strömmar in är en öppen fråga.

Ingen övergripande plan

Gary Yeung, som har hand om en av de huvudsakliga stationerna för proviant och utrustning, avfärdade idén om att någon har en övergripande evakueringsplan.

– Det är så många hjältar som vill ta ansvar för det ena eller det andra, som äger den ena eller den andra delen av lägret eller området. Om de går runt och säger "jag styr det här området" så snackar de strunt, sade Yeung.

– När det blir dags att evakuera kommer folk bara att springa, det är så det är, tillade han.

På västfronten anser dock Jack Lam att han och hans team gör en avgörande insats för rörelsen genom att se till att det finns en närvaro på frontlinjen så att polisen inte bara river barrikaderna.

– Vi kom för att skydda studenterna. Om det inte var för dem skulle den här rörelsen inte existera, så de måste hållas skyddade, sade Jack.

Barrikaderna som de sitter vid, på västfronten, är mestadels tomma på människor, men Victor, en av Jacks vänner, säger att de kan mobilisera hundratals människor på tio minuter. Plötsliga folkmassor gör polisen mindre benägna att försöka få bort demonstranterna.

– Jag bara ringer några samtal så har vi femhundra personer här, sade Victor.