Den 19 juni meddelade Peking att de kommer att bygga en snabbväg för den olympiska facklans stafettsträcka på 5 200 meters höjd på Mount Everest.
Beräknad kostnad för den 108 kilometer långa sträckan genom tunn flora och känsligt ekosystem är 150 miljoner yuan (14,7 miljoner euro). Sprängning och byggnation ökar ytterligare skadan på världens högsta berg som nu av dess första besegrare Sir Edmund Hillary betecknas som ”soptipp.”
För kommunistregimen i Peking är det värt besväret och de visar inte ens någon respekt för tibetanernas bergsgudinna. Byggandet av vägen kommer för världen att demonstrera ambition och styrka.
Peking borde också vara mycket stolt över att hålla alla tiders dyraste olympiska spel. Den olympiska budgeten är 35,3 miljoner dollar för spelen i Peking – 43,6 procentav den totala kostnaden för alla olympiska spelen tillsammans sedan 1976 och 3,1 gånger så mycket som olympiska spelen i Aten.
Den årliga medelinkomsten för kineser är 1 700 dollar men det är fortfarande bara en tiondel av en greks medelinkomst. Kina anstränger nu sin befolkning trettio gånger mer än vad Grekland gjorde fyra år sedan. Detta är ett land där skillnaden mellan de rika och fattiga nu är mycket stor jämfört med andra länder.
135 miljoner kineser tjänat mindre än en dollar per dag, 40 procent av invånarna och 60 procent av landsbygdsbefolkningen har inte ens tillräckligt med pengar till att gå till läkare och mindre än tre miljoner kineser har socialförsäkring.
Den olympiska fackelstafettens destinationsort Peking har titeln ”harmonisk resa”, som återspeglar kommunistpartiets bedrägliga propagandism. Kina borde blir mer harmoniskt, Kina borde också hjälpa att skänka världen harmoni, men verkligheten är ganska annorlunda. Kinas vise man Konfusius, som skänkte världen läran om harmoni, skulle vända sig i sin grav om han visste att hans undervisning om harmoni missbrukas som nu.
I Kinas samhälle dominerar disharmoni – vilket ifrågasätter enpartisystemet. Det är inte så att kommunistpartiets (KKP) ledning är ovetande om detta utan KKP:s ateister bryr sig mer om att klänga sig vid makten än att ens begrunda Konfusianismens andliga innehåll.
Alla verktyg kan nyttjas av KKP för att rädda dem från kriserna av dess maktinnehav. Detta koncept kan emellertid inte fungera om det endast används för att hålla fast vid makten. På något stadium kommer den traditionella kinesiska tron se genom allt detta.
Den senaste skandalen med barnslavar är ett nytt slag i ansiktet på ”byggandet av ett harmoniskt samhälle.” Människorna har förlorat tron på detta system så orden i de flesta kinesiska internetforumen är att det betyder ingenting att Peking vill spela denna kakafoniska symfoni i sin lyra om ”storartat ledarskap, dålig kader” och lovar hårda tag.
1,3 miljoner kineser är inte längre roade av denna konstiga opera.