Vid årets Internationella konferens om våld, misshandel och trauma i San Diego samlades över 1000 deltagare från olika bakgrunder och från fler än 15 länder för att under temat ”Att gå från dialog till handling” försöka utveckla förbättrade sätt att hantera våldsproblem. Frågorna som togs upp sträckte sig från ämnen som barnmisshandel och våld i hemmet till internationella affärer.
– Saker och ting går hand i hand. Om våld förekommer mycket i ett samhälle och allt man ser bygger på våld, uppmuntras man till att använda våld som en metod för att lösa konflikter, sade Robert Geffner, grundare till konferensen, samt ordförande i IVAT, Institutet för våld, misshandel och trauma.
Geffner vill att konferensen ska hjälpa till att förändra detta destruktiva mönster och få männiksor att vända sig till icke-våldsamma konfliktlösningar.
Den första konferensen hölls för tolv år sedan och fokuserade då framförallt på barn utsatta för våld. Man kom emellertid snart att inse att våld, misshandel och trauma är sammankopplade och konferensens innehåll breddades för att täcka ett större område.
– Vi har upptäckt att det finns en generationskomponent. Människor som exponeras för våld och misshandel under uppväxten löper ofta en större risk att bli våldsoffer eller förövare senare, sade Geffner.
Brian Gorlick, rådgivare vid UNHCR, diskuterade en del av de förändringar som FN har gjort i arbetet med flyktingar.
I de nya reformerna ingick att överge mentaliteten ”vi vet bäst,” och man har begärt att FN:s fredsbevarare samråder med flyktingarna för att finna problemlösningar.
– Resultatet är enastående. Flyktingarna har själva kommit fram till saker som vi aldrig tänkt på eftersom vi aldrig förut konsulterat dem, sade Gorlick.
Enligt Gorlick har UNHCR arbetat för att kvinnliga flyktingar inte längre ska försummas i problemlösningsprocessen, ett koncept som fortfarande är nytt för många utvecklingsländer.
Gorlick kommenterade även FN:s relationer med regeringar i frågor om mänskliga rättigheter.
– Från vårt perspektiv är internationella normer för mänskliga rättigheter inte annorlunda än enskilda länders lagar och normer. Man skriver under, man godtar och beviljar dem och man är skyldig att implementera dem. Om man inte är intresserad av att göra det – varför skriva på över huvud taget? Det är så vi förhandlar med regeringarna.