Hitler, Marx och rasagendan, del IV
En ung kvinna gråter vid museet till minne av Holodomor i Kiev. Holodomor är benämningen på den stora hungersnöd som organiserades av Josef Stalin och i vilken sju miljoner ukrainare beräknas ha dött. (Foto: Sergei Supinsky/AFP/Getty Images)


”Allt jag vet är att jag inte är marxist.”
Karl Marx
1917 var Vladimir Lenin högste ledare för bolsjevikiska ryska kommunistpartiet när partiet störtade tsaren Nikolaj II och tog makten. Lenin blev ordförande i kommunistpartiet och utlovade mark, frihet och välstånd för alla.

Det dröjde inte länge förrän bönderna som stod för muskelkraften i revolutionen insåg att de hade bedragits och utnyttjats.

De följande åren förkastade många det kommunistiska styret och en bonderevolution ledde till ett fullständigt inbördeskrig. Lenin insåg behovet av kraftfulla åtgärder, det som i historien kallas ”Den röda terrorn”. Omkring nio miljoner människor beräknas ha dött under Lenins hårda nypor. Den socialistiska ideologin ledde dessutom till en politik med kollektivisering och konfiskering av skördar, vilket i onödan gjorde så att mer än tio miljoner människor dog.

Under Josef Stalin hårda styre blev saker och ting än värre.

Hur betraktade omvärlden på den tiden denna enormt våldsbenägna regim? Förvånande nog förnekade många av dem som trodde på Karl Marx marxistiska/socialistiska skapelse att dödsfallen någonsin inträffat.

Hur otrolig det än låter så påstod ett förbluffande stort antal så kallade intellektuella västerlänningar att kommunismen inte har något annat syfte än en fredlig utopi där alla lever i fred och harmoni.

Även om det är sant att det yttersta målet med rörelsen var ett fredligt utopiskt samhälle så frågade sig många aldrig hur proletariatet hanterar dem som inte accepterar deras elitistiska ledarskap eller hur man ska uppnå detta utopiska resultat. Uppenbarligen bortsåg dessa människor från stadiet ”våldsam revolution”, som Marx menade var en förutsättning för ett utopiskt tillstånd. Tyvärr blev många offer för de ledare de hjälpte till makten.

När Lenin och senare Stalin hörde vad dessa västerländska kommunistsympatisörer och journalister hade att säga kallade de dessa felinformerade men hjälpsamma, blåögda idealister för vad som skulle kunna översättas från ryskan med ”nyttiga idioter”.

Walter Duranty var förmodligen den mest välkände av dessa ”nyttiga” människor.

En stor lögnare

Duranty arbetade på New York Times och fick 1921 det jobb han åtrått på Moskvabyrån där han sedan arbetade under 20 år. Under hela den period han tillbringade i Sovjetunionen skrev han inte en enda negativ rapport om kommuniststaten, eller för den delen om själva kommunismen. Dessutom förnekade han sovjeternas mest fruktansvärda grymheter, däribland hungersnöden. Han förnekade att den någonsin inträffat och försäkrade västerlänningarna om att något sådant aldrig skulle hända.

1932 började rapporter om en hungersnöd i Ukraina dyka upp i västerländsk media. Journalister som Gareth Jones på The Times och Malcolm Muggeridge på The Guardian försökte informera resten av världen om vad som pågick. Båda två trotsade reserestriktioner och begav sig i hemlighet för att undersöka förhållandena i Ukraina och få ihop en story. Våren 1933 lämnade Jones Sovjetunionen och rapporterade om hungersnöden i Manchester Guardian under eget namn.

Duranty fördömde Gareth Jones i New York Times. Han beskrev situationen i en artikel med titeln ”Ryssarna hungriga, men svälter inte” enligt följande: ”Det har från en brittisk källa dykt upp en historia i amerikansk press om hungersnöd i Sovjetunionen, där tusentals redan ska ha dött och miljontals hotas av döden på grund av svält.”

I en artikel i New York Times 1933 påstod han att ”…alla rapporter om hungersnöd är idag överdrifter eller ondskefull propaganda.”

Muggeridge, som i hemlighet hade varit i Ukraina för The Guardian, kallade senare Duranty ”den störste lögnaren jag har träffat inom journalistiken.”

Inte förrän flera årtionden senare kom den första seriösa studien av den ukrainska hungersnöden. Studien leddes av Robert Conquest på Hoover Institution, som alltid sågs som högerman inom vänsterkretsar. När Sovjetunionens egen statistik över dödsfallen till slut släpptes, under ledning Michail Gorbatjov, visades emellertid att det faktiska dödstalet till och med översteg den siffra som professor Conquest uppskattat.

I centrum av kontroversen stod kommuniströrelsens politik och dess metoder för att eliminera sina fiender genom folkmord.

Fridfulla olycksfall

Man kan knappast kallas barmhärtig om man är besatt av våld. Under årtusenden har mänskligheten försökt hitta sätt att lösa konflikter fredligt, men har ofta tillgripit krig. Fred är verkligen en ädel längtan.

Det finns emellertid de som har försökt ta makten i hemlighet och omgivit sig med stillsamma människor med goda intentioner för att dölja sina avsikter. Tyvärr blir ofta dessa maktens spelpjäser bortdrivna så snart det är möjligt.

Betänk ordförande Maos löften till de så kallade befriade människorna. Demokrati för alla, mark, frihet etc. Än idag har inga av dessa löften infriats. Inte heller har man på riktigt förstått att 80 miljoner människor fallit offer för detta enormt våldsbenägna kommunistparti. Våldet fortsätter och de senaste offren för kommunistpartiets ilska är Falun Gong-utövare.

Dessa grymheter begås än i dag mot oskyldiga civila. Står verkligen kommunismen för frihet, fred och demokrati? Är önskan jämlikhet för alla och eliminering av klasserna?

Det kan påpekas att den våldsamma naturen i Kommunistiska manifestet aldrig varit någon hemlighet för världen, eftersom skriften har varit i cirkulation sedan 1849. Många inser emellertid inte, eller väljer att inte läsa, Karl Marx och Friedrich Engels publicerade idéer där de uttrycker sin lust till våld. Inte heller inser många hur förbluffande många av Marx och Engels anhängare som delar deras blodstörst.

Karl Marx blodstörst

Låt oss betrakta några av Marx och Engels tankar.

Om fredliga rörelser:
”Måtte djävulen ta dessa människors rörelser, speciellt när de är ”fredligt sinnade.”

Om terrorism:
”Det finns bara ett sätt på vilket man kan förkorta, förenkla och koncentrera dödsångesten för det gamla samhället och de blodiga födslovåndorna för det nya samhället, och det sättet är revolutionär terrorism.”

Om diktaturer:
”Varje provisorisk politisk organisation som följer på en revolution kräver en diktatur, och dessutom en energisk diktatur.”

Om demokrater:
”Dessa demokratins hundar och liberala avskum kommer att få se att vi är de enda grabbarna som inte har blivit förlöjligade av den fruktansvärda fredliga perioden.”

Om demokrati:
”Demokrati, liksom alla andra former av styre måste till slut slås i bitar.”

Om familjen:
”Efter att den jordiska familjen befunnits vara den heliga familjens hemlighet måste den förstnämnda i sig självt förintas i teori och praktik.”

Om auktoritet:
”Revolution är absolut det mest auktoritära som finns; det är den handling där en del av befolkningen tvingar sin vilja på den andra delen med hjälp av gevär, bajonetter och kanoner.”

Om de ryska sovjeterna:
”I den ryska vokabulären finns det inget ord som heder.”

Om våld (intervju i Chicago Tribune 1879)
”Nå, för att för att sätta socialismens principer i verket förespråkar dess följeslagare lönnmord och blodsutgjutelse?” ”Ingen stor rörelse”, svarade Marx, ”har någonsin inletts utan blodsutgjutelse.”

Om jämlikhet:
”Jag använde uttrycket ’modern mytologi’ för att beskriva godheten i ’rättvisa, frihet, jämlikhet’, etc”

Om kineser:
”Det tycks som om historien först måste göra hela detta folk berusat innan man kunde väcka dem ur deras ärftliga dumhet.”

Om rasfolkmord:
”I Centraleuropa har bara tyskar, ungrare och polacker en roll i utvecklingen. Resten måste bort. Den huvudsakliga rollen för alla andra raser och människor, stora som små, är att förgås i den revolutionära förintelsen.”

På det hela taget är socialism/kommunism inte vad många tror att det är. Även om man inte tar hänsyn till trossatserna eller förevändningarna i denna ”blodskult”, utan bara betraktar vad den åstadkommit i historien, kan man dra slutsatsen att kommunismen verkligen är ett sätt att leva som måste förpassas till historiens krönikor.

Att ljuga tycks vara dess starkaste vapen – ljuga om sina avsikter liksom att förneka sin historia. Ta till exempel Marx oförskämda uttalande när han sade, ”Allt jag vet är att jag inte är marxist.” Ju större lögnen är, desto mer tycks människor anstränga sig för att utmana den. Dessa lögner måste emellertid föras fram i ljuset.

I historien av sociala ingenjörer för befolkningskontroll och den önskade vetenskapliga diktaturen var inte alla nyttiga idioter som blev beljugna. Vissa var själva de lögnare som höll i marionettsträngarna. Betrakta följande citat från Margaret Sanger, grundare av Planned Parenthood 1939: ”Vi vill inte att det ska spridas att vi vill utrota den mörkhyade befolkningen.”

Översatt från: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/14764/