Himlakropp med mystiskt ursprung
Mänskligheten har blivit beroende av sin enda naturliga satellit, som oupphörligen kretsar runt vår planet en gång var 28:e dag. När vi börjar analysera dess fysiska beskaffenheten tyder emellertid många detaljer på att månen inte alls har ett naturligt ursprung. (Foto: AFP/Omar Torres)


Don Wilson, ställer sig i boken ”Our Mysterious Spaceship Moon” frågan: ”Är månen ett ihåligt rymdskepp utskickat i en bana runt jorden från ett avlägset förflutet?” 

Månen är det mest dominanta inslaget på vår natthimmel. Den har förundrat människor och inspirerat till legender sedan forntiden. De senaste årtiondena har vi fått nya insikter i många mysterier kring månen, men ett stort antal obesvarade frågor omger fortfarande vår enda naturliga satellit. Vi har kommit att förlita oss på denna vita asteroid, som oupphörligen kretsar runt vår planet i en cykel på 28 dagar och kommit att se den som en naturlig del i vår värld. När vi börjar analysera månens fysiska beskaffenhet tyder emellertid många detaljer på att månen inte alls är naturlig.

En tillverkad måne?! Varifrån kommer en sådan absurd teori? Idén lades fram av de ryska forskarna Mijail Vasin och Alexander Sherbakov på 1960-talet och andra forskare som fascinerats av hypotesen gav den senare sitt stöd. Teorin innehåller åtta grundprinciper som analyserar en del av de mest underliga egenskaperna hos vår måne. Nedan följer en kort sammanfattning av observationerna.

Jämfört med andra planeter i vårt solsystem avviker både omloppsbanan och storleken hos vår måne från det normala. Andra planeter har förstås också månar, men mindre planeter som Merkurius, Venus och Pluto har det inte på grund av deras svagare gravitationskraft. Emellertid har Jorden som har en liknande storlek en måne som bara är fyra gånger mindre än planeten själv. Jämför detta med de enorma planeterna Jupiter och Saturnus som har flera jämförelsevis små satelliter (Jupiters månar är ungefär 80 gånger mindre än planeten själv). Vår måne framstår då som en ganska ovanlig kosmisk företeelse.

En annan intressant detalj är månens avstånd från Jorden. Avståndet är så pass litet att månen ser lika stor ut som vår sol. Detta underliga sammanträffande är som mest påtagligt under en total solförmörkelse då månen fullständigt täcker vår närmaste stjärna.

Med sin nästan perfekta cirkulära omloppsbana uppför sig slutligen inte månen som andra satelliter som har en mer elliptisk bana.

Månens gravitationscentrum är ungefär två kilometer närmare Jorden än dess geometriska centrum. Forskarna kan inte förklara hur månen med en sådan betydande avvikelse lyckas upprätthålla sin nästan perfekta cirkulära omloppsbana utan att vobbla.

Tänk på hur fotografier på månens yta brukar se ut. Bland det första man kommer att tänka på är alla kratrar på ytan. En stor majoritet av de himlakroppar som rusar mot Jordens yta blir antingen helt söndersmulade eller minskar betydligt i storlek på grund av den flera kilometer tjocka, skyddande atmosfären. Månen har ingen sådan atmosfär och borde inte klara sig lika bra. Djupet på kratrarna är dock väldigt litet i jämförelse med deras omkrets. Detta tyder på att månen består av ett extremt motståndskraftigt material som förhindrar djupare nedslag. Kratrar på 300 kilometer i diameter är till exempel inte djupare än ca sex kilometer. Om månen bara var ett homogent stycke berg uppskattar man att det borde finnas kratrar med minst fyra till fem gånger så stort djup.

Vasin och Sherbakov föreslog att skalet på månen kan vara gjort av en ram av titan. Det har också verifierats att månens yta har en väldigt hög halt av titan. Det sovjetiska teamet uppskattade att titanlagret är omkring 32 kilometer tjockt. 

Hur uppstod de så kallade haven på månen? Dessa gigantiska utbredningar tros bestå av stelnad lava som kommit från månens inre efter ett meteoritnedslag. Den här teorin utgör en enkel förklaring för en varm planet med ett flytande inre, men många menar att månen alltid har varit en kall kropp.

Gravitationens dragningskraft på månen är inte konstant. Besättningen ombord på Apollo VIII upptäckte att deras rymdskepp plötsligt dök när de flög nära månens stora havsområden. Mystiskt nog tycks gravitationen ha större påverkan vid dessa platser.

På månens baksida (den sida som inte kan ses från Jorden) har man funnit många kratrar, berg och geografiska omvälvningar. På den sida som är vänd mot Jorden finns dock majoriteten av månens hav. Varför finns 80 procent av månens hav på en sida av månen?

Vår månes densitet har befunnits vara omkring 60 procent av Jordens densitet. Olika studier påvisar det som många betraktar som något ofrånkomligt – att månen faktiskt är ihålig. I boken “Moongate: Suppressed Findings of the U.S. Space Program” från 1982 skriver författaren William L. Brian II att bevis som samlades in av Apollo tyder på att ”månen är ihålig och relativt fast”. Vidare har flera forskare varit djärva nog att påstå att denna ihålighet är konstgjord. Med hänsyn till läget för de ytliga lager som man har lyckats identifiera menar forskarna att månen tycks vara en planet som skapats ”omvänt”, något en del ser som ett argument för hypotesen om en konstgjord konstruktion.

Det senaste århundradet har tre andra huvudteorier om månens ursprung lagts fram. En teori innebär att månen i själva verket var en del av Jorden som brutits loss. En annan teori går ut på att månen formades samtidigt som Jorden och uppstod ur samma ursprungliga nebulosa. De här hypoteserna lyckas dock inte förklara de otroliga olikheterna i egenskaper mellan de båda kropparna. Den tredje teorin föreslår att månen under sin resa genom rymden drogs till Jorden och fångades in i dess bana. Problemet med den här teorin ligger i förklaringen ovan: månens nästan perfekta cirkulära och cykliska omloppsbana och dess jämförelsevis stora storlek. När en satellit fångas upp av en planet bör en mer excentrisk omloppsbana erhållas – eller åtminstone något elliptisk. Ett annat problem med alla tre teorierna är det höga rörelsemängdsmomentet mellan månen och Jorden.

En fjärde förklaring, som i detalj redogörs för i den här artikeln, är kanske den mest otroliga av dem alla. Den kan emellertid förklara de olika avvikelser som månen uppvisar, eftersom en satellit som konstrueras av intelligenta varelser inte är föremål för samma hänsynstaganden som kroppar skapade i en slumpmässig process för miljardtals år sedan.

”När jag först råkade på den chockerande sovjetiska teorin som avslöjade månens sanna natur blev jag förbluffad. Jag tyckte till en början att den var ofattbar och avvisade den naturligt. När sedan den vetenskapliga informationen från vår Apolloexpedition innehöll mer och mer fakta som stödde den sovjetiska teorin tvingades jag acceptera den”, skriver Don Wilson i förordet till boken “Our Mysterious Spaceship Moon” där han förklarar teorin om en konstgjord satellit.

Om månen verkligen är konstgjord, vad var syftet och vem byggde den? Skapades den helt enkelt för att lysa upp natthimlen eller fanns det andra motiv? Dess fält påverkar vårt tidvatten och kvinnors menstruationscyklar, somliga tror att en fullmåne även kan påverka vårt sinnestillstånd. Månen har blivit en väsentlig del av livet på Jorden så det är svårt att föreställa sig vår värld utan månen. Men kanske har mänskligheten upplevt en tid då månen inte fanns.

Översatt från: