Hiawata - en superhjälte av sin tid
(Bild: Liza Voronin/The Epoch Times)



Han kunde skjuta en pil från sig
Springa fram med sådan snabbhet
Att pilen föll bakom honom!
Stark i arm var Hiawata
Kunde skjuta tio pilar rakt upp i luften
Skjuta dem med sådan styrka och kvickhet
Att den tionde lämnat bågens sträng
Innan den första fallit till marken!

Magiska pälsvantar gjorda av hjortskinn
När han på sina händer hade dem
Kunde han slå en sten i bitar
Kunde han förvandla dem till mjöl
Han hade förtrollade mockasiner
Magiska mockasiner av hjortskinn
När han knöt dem kring sina anklar
När han på sina fötter band dem
Var varje kliv han tog en kilometer

Är det en fågel eller ett flygplan? Nej, det är Hiawata! I denna passage ur Longfellows berömda, berättande poem, hoppar den amerikanska urinvånaren ut ur sidan med sina magiska mockasiner inför hela världen, som Stålmannen hoppar han över byggnaderna i ett enda skutt. Den översvallande överdriften att Hiawata kunde röra sig snabbare än den snabbaste pilen för tankarna till det odödliga skrytet att Stålmannen är ”snabbare än kulan”. 

”Stark i arm” är Hiawata vid den tidpunkt han går från att vara tonåring till att bli en man och testar sina krafter för första gången. Han ger sig av för att hitta sin mystiska fader Mudjekeewis vid ”dörröppningarna i West-Wind” och hämnas moderns död. Paradoxalt nog kom hans förlust i konfrontationen att hjälpa honom att besegra sig själv – förlusten förvandlade hans ilska och bitterhet till en önskan att rensa världen från ”monster”, ”magiker” och andra missdådare.

Hans makt kom inifrån honom själv och utifrån. Liksom Tor med sin hammare eller Batman med sitt Batman-bälte (fullproppade med fladdermöss, fladdermushörlurar och fladdermusbomber) verkar Hiawata vara immun mot skador då han bär sina ”magiska vantar” och ”magiska mockasiner”. Han är ojämförligt stark och okuvlig. 

När Longfellow, som om han vore en skald som trollband sin publik runt en lägereld berättar att Hiawata kan skjuta ett helt koger med pilar innan den första pilen fallit till marken, vågar man inte annat än tro honom. Hiawata kan även ”slå en sten i bitar” och ”förvandla den till mjöl”. Hans mockasiner är som sju förbands stövlar och med dem tar han kilometerlånga kliv. Denna utpekade överdrift förmedlar en oändligt rik energikälla av sann heroism. (Längre fram kan vi läsa om hans ”leende av glädje och triumf” och ”jublande utseende”).

Unikt för litteraturen, Hiawata existerar inte bara som en karaktär, utan också som en rytm – något man omedelbart kan känna igen i det trumpetande motiv som inleder filmmusiken i Stålmannenfilmerna. Runometern slår ned hårt på den första stavelsen, bär oss fram genom ytterligare tre slag och avtar i slutet med en svagare stavelse, för oss framåt mot nästa rad. Det är ett listigt knep.

Före vi vet ordet av har vi slukat sida efter sida av dikten, genom anekdoter om Hiawatas barndom till romansen med Minnehaha och uppdraget att döda den onda trollkarlen Megissogwon, till de europeiska nybyggarnas ankomst och Hiawatas avgång in i ”den jublande solnedgången”.

Orden som kommer från våra läppar, den ständiga rytmen som låter oss höra trummornas slag – knattrandet av skinn mot trä och läder – frammanar långa sublima vyer över prärieland med bufflar. Det framåtdrivande dramat på varje rad förstärks ytterligare av de obevekliga upprepningarna som liknar små besvärjelser. De för oss till en annan värld – såväl en historisk som en påhittad värld – och mitt i det hela finns Hiawata.

Varje hjälte uttrycker ett koncept för mänskligheten, för vår egen natur och potential. Den ursprungliga Stålmannen i serier och på tv till exempel, innehar en obotlig optimism och en tydlig moralisk linje, vilket olyckligtvis verkar ha försvunnit ur sikte idag. Idag är superhjältarna och deras fiender nästan likadana: Den svarte riddaren och Joker är båda lika underliga och störda. När det gäller Hiawata är han både den ultimata hjälten och offret, och som sådan blir hans saga överraskande gripande. hans liv och öde dröjer sig kvar en lång tid i minnet efter att vi har vänt det sista bladet och slagit ihop boken.

Henry Wadsworth Longfellow (1807-1882) var en amerikansk poet och pedagog. Christopher Neld är en poet bosatt i London.

(Sångtexten är fritt översatt och följer ej det rätta versmåttet)

Översatt från engelska:http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/24506/