Hemligheter från ”Storbritanniens Atlantis” ska hämtas ur havet
I havet utanför Suffolk i Storbritannien ligger den sjunkna staden Dunwich. (Foto. AFP)


Det sägs att lokalbefolkningen fortfarande kan höra klockan från en av Dunwichs kyrkor under vågorna. Ett par kilometer utanför kusten i Suffolk, Storbritannien, ligger ruinerna av en medeltida stad som började glida ner i havet under en stor storm som härjade 1286.

Nu kan det en gång så blomstrande handelscentrum, känt som ”Storbritanniens Atlantis”, återigen bli synligt för första gången sedan det försvann för hundratals år sedan.

I 30 år och vid över 1000 dykningar har dykaren Stuart Bacon utforskat platsen för den förstörda staden. Vattnet har emellertid varit så dyigt att sikten varit begränsad till några centimeter.

Bacon har utforskat området med hjälp av en karta som ritades 1587 och som han upptäckt är förvånansvärt korrekt.

Han har samarbetat med professor David Sear, från University of Southampton. I juni kommer de att använda den senaste undervattensutrustningen med sonarteknik för att bygga upp en tredimensionell bild av ruinerna.

Som barns tillbringade Sear loven vid Dunwich och klängde på ruinen av All Saints-kyrkan, som sticker ut från strandlinjen precis som en grupp strandsatta valar.

– Detta är ett av de tillfällen då mina barndomsintressen sammanfaller med min forskning, sade Sear.

– Jag har samlat information och kartor och satt ihop dem till ett GPS-system. Förhållandena i vattnet är så dåliga att det enda sättet att kartlägga området korrekt på är att använda sonarteknologi.

– Det kommer att bli enormt intressant. Vi kanske hittar rester av byggnader som förlorades för 800 år sedan. Det kommer att bli första gången de blir synliga ända sedan dess.

Berättelsen om Dunwich har fascinerat konstnärer, historiker och poeter i flera hundra år. En populär lokal sägen är att man kan höra klockorna ringa stormiga nätter.

Dunwich är en plats med en speciell stämning, sade Sears.

Staden var känd som huvudstad i East Anglia och finns omnämnd år 1086 då det dokumenterades i Domedagsboken [Domesday book; bok från 1000-talet med dokumentation av landområden, övers. anm.] som en stad med tre sockenkyrkor och 290 borgare – däribland 24 franker som hade kommit från Normandie med Wilhelm Erövraren – cirka 3000 medborgare och ”ett hundratal fattiga människor”.

1308 visade en inventering att staden innehade det väldiga beloppet 111 pund i tre stora börser. De följande 50 åren etablerade sig tre av medeltidens mest prestigefulla religiösa ordnarna, benediktinerorden, dominikanerorden och franciskanerorden, i staden.

Stadens ekonomi grundades på skeppsbyggnation och handel med utlandet, så långt bort som Island. Handeln kollapsade dock när skillnaden mellan ebb och flod ökade, vilket tvingade fartygen att lägga till längre upp längs kusten.

Sedan kom kusterosionen. Grevskapet Suffolk har alltid varit utsatt för erosion. Under de senaste 2000 åren har den uppgått till i snitt en meter om året. Men processen har inte varit konstant. Under många år var hotet om erosion okänt för folket i Dunwich, eftersom havet försvagade delar av klipporna men inte flyttade tillbaka kustlinjen. Sedan kom två stora stormar som i ett svep skickade ut enorma landmassor från kusten ut i havet.

Den första stormen inträffade 1328 och förstörde benediktinerordens byggnad som var ett utsprång på Elykatedralen. Stormen svepte också med sig franciskanerordens kloster och dominikanerordens kloster.

Den andra stormen, 1347, drog med sig 400 hus, två kyrkor och flera väderkvarnar ut i havet. 1644 ställdes den kvarvarande kyrkan inför ytterligare ett hot – den här gången från William “Smasher” Dowsing, som var fast besluten att rensa ut stadens alla avgudabilder. Dowsing förstörde 63 keruber i kyrktaket och krossade 40 målade glasfönster.

Trots, eller kanske som ett resultat av hans ansträngningar, tippade kyrkan över klippkanten 1688 och ytterligare tio år senare föll tornet.

Sear tror inte att han kommer att finna särskilt många intakta byggnader på havsbotten utan misstänker att hälften av byggnaderna kan vara inbäddade i havsbotten.

Han hoppas dock att han kan ta fram en havsbottenprofil och upptäcka föremål som ligger där. Sonartekniken kommer att kunna skapa en akustisk bild av platsen.

Men förväntar han sig att få höra kyrkklockorna ringa?

– Vi har ingen aning om vad vi kommer att hitta, säger han.