Han Yu (768-824) var en berömd poet och essäist under mitten av Tangdynastin. Han hade stort inflytande på politik och litteratur och ledde förändringsarbetet av prosaskrivandet, som i kinesisk litteraturhistoria kallas för ”Den klassiska prosarörelsen”. Den styrde författare bort från den då rådande populära fåfängan tillbaka till klassisk kinesisk prosa som fokuserar mer på innehåll och klarhet.
Han Yu var en kunnig, rättfram, trevlig och passionerad man som vann stort stöd i litteraturkretsar. Under hans ihärdiga ansträngningar undanträngdes gradvis den pråliga litteraturstilen för att ersättas av den klassiska prosan.
Emellertid orsakade hans rättframma personlighet spänning med inflytelserika eunucker och kejserliga ämbetsmän så att hans karriär vid hovet blev orolig.
Vid den här tiden var både buddhismen och daoismen populära och kejsaren trodde att landets fred och välstånd skulle bli välsignat om ceremonier till Buddhas phalanx (Sakyamunis fingerben) ärades och dyrkades regelbundet. De hölls vid det kejserliga hovet till stora kostnader.
Han Yu skrev ett brev till kejsaren i vilket han kritiserade överdådets kostnader vid denna dyrkan. Brevet gjorde kejsaren rasande och Han blev omedelbart degraderad och förflyttad till ett avlägset och ödsligt område.
Hans dikt till sin brorson som kom och tog farväl av honom i stormen blev en klassiker. Diktens innebörd förklaras enligt följande.
”Det var i morse som jag var på väg till det kejserliga hovet för att framföra min åsikt till kejsaren.
Det är nu fortfarande före skymningen men jag går i exil till en ödslig plats tusentals kilometer bort från huvudstaden.
Med risk för mitt liv klev jag fram för att ge kejsaren min ärliga uppfattning för vår dynastis bästa.
Moln gömde vägen framför bergen, samtidigt slutade min häst att gå framåt i snöstormen.
Min brorson kom hela vägen för att ta farväl, han kan åtminstone ta hem mina ben om jag dör av miasma vid floden”.
Under sitt liv förespråkade Han Yu ”skrik för rättvisan” och stödde offentligt skribenter att nedteckna sociala orättvisor i sina verk.
Ur hans synvinkel bör författarnas moral och känslor återspeglas fullt ut i deras verk, liksom i författarnas personliga erfarenheter. Med andra ord speglar en bra artikel författarens goda moral. Detta är så kallad ”artiklarnas anda är samma som författarens.”
