Haltande Kinagranskning öppnar farliga luckor
En tom stol med medalj och diplom för mottagaren av Nobels fredspris Liu Xiaobo markerar Kinas vägran att låta någon nära anhörig hämta hans pris medan han sitter i fängelse i Kina. (Foto: AFP/Odd Andersen)


Sedan den norska Nobelkommittén meddelade att 2010 års fredspris går till Liu Xiaobo har de mänskliga rättigheterna i Kina fått aningen mer uppmärksamhet än annars. Men det vi fått läsa i de etablerade medierna har varit långt ifrån den storskaliga och kritiska granskning som borde ha dragits igång.

För vi talar om landet som seglat upp bredvid USA med ambitioner att vara världens nya supermakt. Och vissa delar av de grövsta överträdelserna har varit i stort sett frånvarande i rapporteringen.

Den tomma stolen vid prisutdelningen i Oslo gav något ödesmättat åt Nobelceremonin. Bara Nazityskland har tidigare nekat såväl pristagaren som släktingar till denne att närvara vid utdelningen. Det borde få även den mest blåögde kinavännen att inse vad det är för typ av stat vi har att göra med. Vem det är vi gör affärer med. För det är praktiskt taget omöjligt att göra affärer med Kina utan att ha med regimen att göra.

Den tomma stolen i Oslo kan också illustrera de luckor som finns i rapporteringen om mänskliga rättigheter i Kina. För visst har de bevakats. Men bara inom vissa givna ramar. Till exempel skrivs det mycket mer om demokratidissidenter än om miljökämpar, och spaltmeter mer om fängslade journalister än om de förföljda Falun Gong-utövarna och andra troende.

Svenska journalister i allmänhet förefaller ha antagit samma hållning som politiker och affärsmän haft i många år. Man kritiserar människorättsbrotten försiktigt och hoppas på en mjuk övergång till ett demokratiskt Kina. En from, rent av naiv, förhoppning.

Enligt Amnesty International riskerar utövare av religion och andlighet som inte är godkänd av den kinesiska staten trakasserier och förföljelse. Allra hårdast angriper makthavarna Falun Gong, skriver människorättsorganisationen. Många utövare har satts i fängelse eller utsatts för andra former av frihetsberövande. De utsätts också för tortyr och misshandel, inte sällan med dödlig utgång.

Enligt webbsidan Clearwisdom.net, som kartlägger förföljelsen av Falun Gong, finns det idag 3406 dokumenterade fall av Falun Gong-utövare som dödats i förföljelsen, men mörkertalet för dödstraff i Kina är stort, och det samma gäller för antalet dödade Falun Gong-utövare. Många har inte ens dömts till döden av någon domstol, de har helt enkelt bara dödats, eller så har man låtit dem avlida av skador de drabbats av i förföljelsen.

Ett stort antal förföljda personer har dött på grund av den organstöldsverksamhet som pågått sedan åtminstone början av 2000-talet. Den är knuten till kinesiska sjukhus som utför organtransplantationer. Organstölderna drabbar i huvudsak Falun Gong-utövare, eftersom de är kända för att ha god hälsa. Svenska tidningsläsare har tyvärr inte haft några större möjligheter att läsa om organstölderna, annat än i Epoch Times. Varken i samband med Nobels fredspris 2010 eller tidigare.

Fredspristagarens eftergivenhet mot regimen har också kritiserats av många andra människorättsförespråkare i och utanför Kina. Frågan är om valet av fredspristagaren var ett försök från den norska Nobelkommitténs sida att rentvå samvetet, när man tidigare undvikit att ge priset till välförtjänta personer som nominerats så som människorättsadvokaten Gao Zhisheng, som försvarat troende och skrivit flera strakt kritiska brev till Kinas högsta ledare, eller Wei Jingsheng som satt 18 år i kinesiskt fängelse för att ha krävt demokratisering (och nu utgör en del av den kinesiska politiska oppositionen som verkar från Nordamerika), eller Hu Jia, som är fängslad efter att ha kämpat för miljö-, demokrati- och aidsfrågor.

Den bristande rapporteringen i samband med Nobelpriset vittnar om farliga luckor. Luckor som kan innebära att förtrycket, inte minst av troende, sprids långt utanför Kinas gränser. Under tiden arbetar regimen, som i grunden är emot all andlighet och inte  tillåter någon tankefrihet, intensivt med att sprida sina propagandamedier till övriga världen. Och ifall någon råkat glömma det, så är det ju fortfarande en kommunistregim som styr Kina.