Green Zone
Produktionsår: 2010
Produktionsland: Frankrike/USA/Spanien/Storbritannien
Regi: Paul Greengrass
Medverkande: Matt Damon, Greg Kinnear, Brendan Gleeson, Amy Ryan, Khalid Abdalla m fl.
Kommer ut: 100811
Regissör Greengrass regisserade de två sista filmerna om Jason Bourne, spelad av Matt Damon. Nu har han alltså återigen slagit sig samman med Damon, vilket resulterat i denna politiska thriller, som utspelas i den säkrade “gröna zonen” i Bagdad. Det är en ganska intressant teori Greengrass lägger fram för oss. Dessvärre tycker jag inte han lyckas anknyta ordentligt till publiken.
Jag har aldrig riktigt förstått varför filmerna om Jason Bourne (Matt Damon), superagenten med minnesförlust, har blivit så uppmärksammade. Det är ju till och med så att vissa jämför honom med James Bond och Jack Bauer. Och det säger ju en hel del om man jämförs med två så ikoniska karaktärer.
Själv tycker jag att alla tre filmerna är ganska tunna; de handlar om att Jason Bourne letar efter sanningen om sitt förflutna. Och när man sedan äntligen får reda på sanningen, känner man, som åskådare, ingen tillfredsställelse.
Det är viktigt för oss som åskådare att känna oss upplyfta vid slutet av en film. Detta tror jag är ett övergripande problem för Greengrass; han lyckas inte knyta an till publiken. Detta är tydligt även i “Green Zone”.
Men det är en spännande film. Vi får följa Millers (Damon) utredningar när han letar efter kemiska och biologiska vapen. När han börjar ifrågasätta de underrättelser han fått om vart dessa vapen ska finnas, uppdagas en konspiration storlek större. Under sin utredning får han hjälp av en erfaren CIA-agent och har en korrupt politiker och en härdad irakisk general som motståndare.
Vi bjuds på en del spännande actionsekvenser, däribland en jakt genom de farligaste områdena i Bagdad. Det som kanske är bäst med filmen är att Greengrass konspirationsteori inte är så tokig; den känns trovärdig trots att den är helt påhittad.
En regissör måste vara pedagogisk; han/hon måste kunna tala om för publiken vad det är som händer. Detta får dock inte gå till överdrift; är man överpedagogisk känner sig publiken dumförklarad. Men man kan gå ganska långt utan att passera denna gräns. Jag tycker att det känns som Greengrass anstränger sig för lite i detta avseende; han vecklar in sig ordentligt i en konspiration utan att förklara för oss i publiken vad det egentligen är som pågår.
Anstränger man sig en aning, fattar man vad som händer. Men precis som med “The Bourne Ultimatum” (Paul Greengrass, USA/Tyskland, 2007) känns slutet lite som ett antiklimax. Nu kanske jag bara är en aning rigid i hur jag tycker konspirationsfilmer ska sluta, men det känns lite som att Greengrass bara lämnar oss med “Jaha, än sen då?”
