Godkänd ”spring allt vad du orkar”-film
Shia LaBeouf vid premiären för filmen Eagle Eye. (Foto: AFP /Valerie Macon)


  • Titel: Eagle Eye
  • Produktionsår: 2008
  • Produktionsland: USA
  • Regi: D.J. Caruso
  • Medverkande: Shia LaBeouf, Michelle Monaghan, Rosario Dawson, Billy Bob Thornton, Michael Chiklis m fl.
  • Betyg:3/5

En dag får halvloosern Jerry (LaBeouf) ett samtal från en kvinna som ger honom order, och som dessutom verkar veta om saker innan de inträffar. Detta är inte direkt ett nytt koncept, men filmen kommer långt på sina många spring-allt-vad-du-orkar-scener.

LaBeouf, född 1986, har synts ofta på bio den senaste tiden. Hans riktigt stora genombrott var med filmen ”Transformers” (Michael Bay, USA, 2007), vars uppföljare just nu spelas in, även denna gång med unge LaBeouf i en av huvudrollerna. På grund av sin ålder har han ofta fått roller där han spelar en tonåring. I Eagle Eye har han dock tagit steget till en ”vuxenroll”, vilket understryks av det faktum att han har skägg. Även om han kanske har en bit kvar tills han får den där pondusen som krävs för att bära upp de stora huvudrollerna, skulle jag vilja påstå att han klarar av sin roll som förvirrad ung man i ”Eagle Eye”. Detta kanske beror på det faktum att hans roll inte direkt kräver några djupare karaktärsstudier, men han lyckas i alla fall hålla kvar mitt intresse filmen igenom. 

Bäst i filmen är Billy Bob Thornton, som den gammalmodige agenten Morgan. Hans surmulna, men roande, attityd fungerar väl som omväxling till filmens annars så allvarliga ton.

De kvinnliga rollerna är, i motsats till de manliga, inte vidare välskrivna. Monaghans roll känns lite halvt överflödig, då hennes funktion i filmen endast verkar vara att motivera LaBeoufs karaktär. Dawsons roll är, om möjligt, än mer funktionell; hon verkar mest vara med i filmen för symmetrins skull (en manlig och en kvinnlig agent).

Man måste ändå berömma filmen för att den kritiserar övervakningssamhället och The Patriot Act ganska friskt, vilket ändå är ganska vågat för en amerikansk film i dessa dagar. Denna kritik tappar dock lite av sin effekt i en av slutscenerna då regissör Caruso hissar flaggan i topp då han låter Försvarsministern (Chiklis) hålla ett litet tal vars kontenta är att övervakningssystemet var rättfärdigat, men att saker och ting gick ”lite fel” (en grov underdrift, vilket alla som sett filmen vet). Nej, ska man se en riktigt bra film, som kommenterar på övervakningssamhället, ska man se ”Enemy of the State” (Tony Scott, USA, 1998).

När det äntligen avslöjades vem som låg bakom rösten i telefonen, blev jag genast besviken, eftersom jag då insåg att Caruso använt det äldsta tricket i Science Fiction-filmboken, ett trick lika gammalt som Science Fictionfilmens farfar, ”2001: A Space Odyssey” (Stanley Kubrick, Storbritannien/USA, 1968). Jag förväntade mig dock att bli en aning besviken, eftersom amerikanska regissörer nästan alltid måste förklara det mystiska. Och om filmen lever på att vara mystisk, går luften ur den när mystiken försvinner.

Betyget blir dock ändå en trea, eftersom jag älskar filmer som går ut på principen ”spring allt vad du orkar”. Dessutom är det kul att se LaBeouf ta ett steg mot de lite mer vuxna rollerna; i filmens sista kvart, då spänningsnivån höjs avsevärt, kan man nästan jämföra honom med Bruce Willis i ”Die Hard”(John McTiernan, USA, 1988). Men bara nästan.