God help us if there's a war
Krönikör: Aron Lamm


Britterna, som tycks ha en viss förkärlek för bistra oneliners, har ett uttryck: "God help us if there’s a war". Det är nåt som man kan utbrista när man tycker att samhället, och kanske särskilt dagens ungdom, är på väg i en riktning som man inte nödvändigtvis gillar. Det antyder att landet är på väg att bli så hopplöst mesigt/dekadent/korkat/världsfrånvänt eller liknande att vi skulle vara förlorade den dag kriget kommer. Vi skulle helt enkelt inte kunna försvara oss.

I år har det varit fred mellan de nordiska länderna i 200 år. Våra närmsta nordiska grannar har erfarenhet från 1900-talet av såväl ockupation som den kanske allra värsta sortens krig, inbördeskrig. Sverige har dock kanske haft fred längst av alla länder i världen.

Det här är naturligtvis en mycket bra sak, men jag undrar hur det har påverkat oss i vissa avseenden. Det är sånt jag kan fundera över när jag hör våra politiker prata, ser en del så kallade kulturdebatter eller bara tittar i mitt eget facebookflöde. Det känns ibland som om vi har haft det så lugnt och skönt i det här landet så länge att vi tappat perspektivet en aning. Vi kan framstå som ganska insnöade. En aning självgoda och världsfrånvända. Om folk i andra länder skrattar åt oss ler vi bara överseende, för vi vet att vi är en högre stående civilisation (även om vi så klart aldrig skulle uttrycka det i såna termer – då vore vi ju inte så förträffliga som vi tror att vi är).

Det här är givetvis farliga tankegångar. För 100 år sen bröt det första världskriget ut, och då fanns det en tanke i tiden som grovt förenklat gick ut på att civilisationen höll på att bli mesig och dekadent, och att ett krig minsann inte var så illa när det gällde att skapa friska, sunda och sammanhållna nationer. Vi vet alla hur det slutade. Jag önskar oss alltså minst av allt ett krig, men jag kan inte sluta fundera på om den långa fred vi har haft bara har varit positiv. Kanske finns det ingenting som bara är positivt, allt har positiva och negativa sidor och konsekvenser, även sånt som vid första anblick tycks vara alltigenom positivt eller negativt.

Jag kan inte släppa mina morbida funderingar kring vad som skulle hända om Sverige drabbades av en riktigt stor katastrof. Kanske inte ens ett krig, bara nåt som verkligen satte vårt samhälle på prov på verkligt allvar. Hur skulle vi reagera? Vilka är vi egentligen bakom det här yttre skalet av förnuft, pragmatism, kompromisser, artighet och humanism? Hur skulle grupper och individer reagera och agera om omständigheterna plötsligt blev såna att skalet faktiskt krackelerade?

Så sent som i början på 1700-talet var Sverige en stenhård militärstat. Nån jämförde hur vi var då med dagens Nordkorea, och jag kan inte bedöma hur seriös eller passande jämförelsen är, men det är tankeväckande. Sverige var en krigsmaskin. Under stormaktstiden begick vi förfärliga brott mot både människor på kontinenten och de erövrade områden som försvenskades", till exempel Skåne. Är banden till den tiden permanent avklippta, eftersom det har gått så många generationer, eller är det nåt som kan vakna i oss igen?

Jag hoppas att vi slipper få reda på svaret på den frågan.