Globala experter behöver fortfarande lokal kunskap
Kol lastas av från en båt på en kanal i Ho Chi Minh-staden i Vietnam. (Hoang Dinh Nam/AFP/Getty Images)


Internationella organisationer måste undvika att ignorera lokala studier och fastna i svepande globala generaliseringar.

Under ganska lång tid har yrkeskåren kring ekonomisk utveckling blivit global på ett tämligen grandiost vis. De som är snabba och kommer med förklaringar kring globala utvecklingsfrågor får mycket uppmärksamhet, stiger i graderna och får umgås med internationella kändisar och filantropkapitalister.

Det som premierats har varit att finna globala mönster för bekämpning av fattigdom och att göra övergripande bedömningar i heta frågor på global nivå, till exempel åtstramning kontra stimulanser, frihandel, kapitalflöden, global ojämlikhet, migration, skydd av kunskap, utveckling av ideella organisationer och liknande.

Världsbanken, en av
de största arbetsgivarna inom utveckling, genomgår nu en omfattande organisationsändring med målet att få en global inriktning. Den tekniska personalen omorganiseras i riktning bort från de traditionella grupperna av experter på regioner och enskilda länder.

Man kan nu också se hur internationella organisationer tävlar med varandra om att komma på nya globala kriterier för att ranka länder – till exempel Human Development Index, Environmental Performance Index, Transparency International index for corruption and governance, Business Climate Index, Political Risk Map, Freedom in the World report, Index of Economic Freedom, med flera.

Politikerna tar de här indexen seriöst nog för att beklaga sig om deras länder sänker sig några punkter på den senaste rankingen. Vissa länder tar illa upp om deras ranking i korruptionsindexet försämras, och för några år sedan sades den kinesiska regeringen ha satt press på Världsbanken att inte publicera sina resultat beträffande föroreningsindikatorer i kinesiska städer.

Ett lapptäcke av data

Denna internationella ranking är naturligtvis baserad på olika fragment av data som är tillgänglig för en stor mängd länder. En person som tar fram data för en känd internationell organisation berättade en gång för mig att trycket är intensivt på dem att på något sätt fylla så många rutor som möjligt i den internationella datamatrisen när den årliga deadlinen närmar sig. Ojämn kvalitet och dålig jämförbarhet av data mellan länder ignoreras utan vidare, och i vissa fall där data är praktiskt taget obefintlig så tvingas man extrapolera data från andra länder i närheten.

Den här allmänna tendensen att snabbt låsa globala mönster avslöjar måhända en förändring som pågått i några decennier kring utvecklingsekonomi i akademiska kretsar. Som chefredaktör för dess viktigaste facktidskrift, the Journal of Development Economics, brukade jag bli översvämmad av inskickade artiklar med statistiska jämförelser mellan länderna. På basis av lättåtkomlig data med enskilda observationer för respektive land, stora eller små – liknande FN:s princip om ”ett land, en röst” – drogs i de här artiklarna slutsatser om historiska och politiska frågor som hävdades vara allmängiltiga.

Sedan skiftade modet till experimentella fallstudier som genomförts i olika delar av världen och som utvärderade påverkan från olika utvecklingsprogram på mikronivå och gav allmänna recept för att bekämpa global fattigdom. Det finns förstås begränsningar för giltigheten i generaliseringar baserade på sådana metoder, men dessa avskräcker normalt inte passionerade troende i frågorna.

Det som offras när sådana ”globala metoder” gör framsteg är gammeldags djupgående studier i historiska och institutionella kontexter inom särskilda områden som kan ge insikter i politiska, sociala och ekonomiska processer där man inte enkelt kan göra svepande globala generaliseringar eller skapa en politisk konsensus uppkallad efter någon viss global stad.


Politiska bedömningar enligt en given modell

Ta till exempel en av de långvariga, ibland fräna debatterna inom utvecklingsprofessionen – den om effektiviteten i utlandsbiståndet. En grupp finner i omfattande utlandsbistånd ett sätt att minska misären för hundtals miljoner människor i världen som är fångade i sjukdomar, olyckliga geografiska omständigheter och liknande. En annan grupp betraktar hjälpen till korrupta eller svaga regimer som ”att kasta pengar i sjön” och en faktor som försvagar staters kapacitet till oberoende utveckling.

Bortse för en stund från det faktum att biståndsdebatten får överdriven betydelse i västerländsk media då de flesta programmen för att bekämpa fattigdom finansieras av ländernas egna lokala resurser. Det officiella utvecklingsbiståndet var omkring en procent av statens totala utgifter i Indien 2011. I Ghana, Kenya och Marocko, var andelen mindre än en tredjedel. För regionen söder om Sahara var det officiella utlandsbiståndet mindre än 20 procent av bruttoinvesteringarna 2011.

Betänk istället möjligheten att det också i länder med allmänt svag ledning ofta finns vissa sektorer och områden där utländskt bistånd för förbättring av infrastruktur och hälsovård eller teknisk assistans har visat sig fungera i stor utsträckning. För att hitta dessa nischer och möjligheter behöver man dock många fler vanliga och mödosamma områdesspecifika studier och undersökningar som inte kan generaliseras globalt.


Globalt snarare än lokalt

Ett annat exempel är att när miljöfrågor diskuteras i samband med utveckling så handlar det ofta om det uppenbart viktiga problemet med global uppvärmning. Mycket mindre uppmärksamhet riktas mot de allt svårare problemen med nedbrytning och utarmning, oberoende av klimatförändringar, på lokal nivå – skogar, fiske, betesmarker och traditionella bevattningssystem som stora mängder människor på landsbygden är beroende av för sitt levebröd. För att förstå metoder och fallgropar för samarbete på lokal nivå eller kollektiva handlingar för att dämpa problemen så måste man skaffa sig mycket mer kunskap i många enskilda fall än med vad de globala experterna har tid för.

Problemet har accentuerats de senaste åren genom ledarna för internationella ideella organisationer, som ibland använder sin missionärssträvan, betydande resurser, och förutfattade meningar om de globala allmängiltigheterna på den kapitalistiska utvecklingen för att ge tyngd åt en sida i den lokala debatten mot vanliga människor – låt säga en damm, en gruva eller ett infrastrukturprojekt – utan att ta tillräcklig hänsyn till de svåra avvägningar som ofta finns med i bilden och som kommer av kolliderande intressen för olika delar av den fattiga lokalbefolkningen.

Det kan vara för mycket att säga att all utveckling, på samma sätt som politiken, är ”lokal”, men vi har kommit till den punkten då pendeln inom utvecklingsprofessionen har svängt alltför mycket åt det andra hållet.

Pranab Bardhan är professor i ekonomi på University of California i Berkeley. Copyright 2013 The Whitney and Betty MacMillan Center for International and Area Studies at Yale.

Översatt från engelska.