Glas i öknen bildades efer forntida atombomber?
Sanddyner i den egyptiska öknen. Vad var det för fenomen som höjde temperaturen i ökensanden till minst 1800 grader Celsius och formade den till stora bitar av solitt, gulgrönt glas? (Foto: Wael Abed/AFP/Getty Images)


Sju år efter kärnvapenprovningarna i Alamogordo i New Mexico, USA, föreläste Robert Oppenheimer, atombombens fader, på ett college då en student frågade honom om det förekommit några amerikanska kärnvapenprovningar innan Alamogordo.

– Ja, i modern tid, svarade han.

Det gåtfulla och på den tiden obegripliga svaret var i själva verket en anspelning på forntida hinduiska texter som beskriver en apokalyptisk katastrof som inte har något samband med vulkanutbrott eller andra kända fenomen. Oppenheimer, som flitigt studerade forntida sanskrit, syftade tveklöst på ett stycke i ”Bhagavad Gita” som berättar om en global katastrof orsakad av ”ett okänt vapen, en stråle av järn”.

Det kan tyckas provocerande för vetenskapskretsen att säga att atombomber skulle ha existerat före den nuvarande civilisationen, men bevis för detta fenomen verkar finnas i varje hörn av vår värld.

Bevisen finns inte bara i hinduiska skrifter utan också i form av smält glasfragment utspritt över många öknar i världen. Underligt formade kiselkristaller uppvisar likheter med de fragment som uppstått efter kärnvapenexplosioner på provområdet White Sands i Alamogordo.

I december 1932 körde Patrick Clayton, inspektör på egyptiska geologiska institutet, mellan dynerna i Great Sand Sea i Egypten när han hörde ett krasande under hjulen. När han undersökte vad som orsakat ljudet upptäckte han stora glasbitar i sanden.

Upptäckten drog till sig intresse från geologer runt om i världen och gav upphov till en av de största vetenskapliga gåtorna i modern tid. Vad var det för fenomen som hade höjt temperaturen i ökensanden till minst 1800 grader Celsius och format den till stora bitar av solitt, gulgrönt glas?

När Albion W Hart, en av de första ingenjörerna som tog examen på Massachusetts Institute of Technology, körde igenom provområdet i Alamogordo observerade han att glasbitarna från kärnvapenproverna var identiska med dem han hade sett i den afrikanska öknen 50 år tidigare. Utbredningen i öknen skulle dock ha krävt att explosionen var 10 000 gånger starkare än den som observerats i New Mexico.

Många forskare har försökt förklara utbredningen av stora glasbitar i öknar i Libyen, Sahara, Mojave, och på många andra platser i världen som ett resultat av gigantiska meteoritnedslag. Teorin håller dock inte eftersom det saknas motsvarande kratrar i öknarna. Varken på satellitbilder eller genom sonarundersökningar har man lyckats finna några hål.


Libysk ökenglas, av hög kvalitet med mycket sällsynta och intressanta mörka inneslutningar, 19,5 g. (Foto: www.marmet-meteorites.com/id37.html)

Libysk ökenglas, av hög kvalitet med mycket sällsynta och intressanta mörka inneslutningar, 19,5 g. (Foto: www.marmet-meteorites.com/id37.html)

Dessutom uppvisar glasbitarna från öknen i Libyen en transparens och renhet (99 procent) som inte är typisk vid fusioner efter nedfallna meteoriter, då järn och andra material blandas med kislet efter nedslaget.

Likväl har forskare föreslagit att meteoriterna som skapade glasbitarna kan ha exploderat flera kilometer över jordytan, på samma sätt som vid Tunguska-händelsen, eller helt enkelt studsat tillbaka på ett sådant sätt att de tog med sig bevisen för nedslaget, men skapade hettan genom friktionen.

Detta förklarar dock inte hur två områden i närheten av den libyska öknen uppvisar samma mönster. Sannolikheten för två meteoritnedslag så nära varandra är väldigt låg. Inte heller förklarar det avsaknaden av vatten i glaskristallerna då nedslagsområdena tros ha varit täckta av det för omkring 14 000 år sedan.

Staden Mohenjo Daro, där en kultur uppstod i nuvarande Indusdalen, är en stor gåta. Stenarna i ruinerna har delvis kristalliserats. Dessutom berättar mystiska lokala skrifter om en period på sju dagars tacksamhet gentemot flygande bilar vid namn Vimana för att de räddade liven på 30 000 invånare från en fruktansvärd händelse.

1927, flera år efter upptäckten av ruinerna i Mohenjo Daro, hittades 44 människoskelett i utkanten av staden. Majoriteten låg med ansiktet nedåt på gatan och höll varandras händer som om en allvarlig katastrof plötsligt hade svept in över staden. Dessutom uppvisade en del kroppar tecken på oförklarlig strålning. Många experter anser att Mohenjo Daro är ett tydligt tecken på en kärnkraftskatastrof två årtusenden före Kristus.

Staden är heller inte den enda platsen där man misstänker att kärnkraftskatastrofer inträffat. Dussintals byggnader från forntiden har block med smält sten som moderna vetenskapsmän inte kan förklara.

Forntida fort och torn i Skottland, Irland och England

Staden Catal Huyuk i Turkiet

Alalakh i norra Syrien

Ruinerna av de Sju städerna, nära Ecuador

Städer mellan floden Ganges i Indien och Rajmahals kullar

Områden i Mojaveöknen i USA

På många håll i världen antyder bevis på enorma temperaturer och levande beskrivningar av en fruktansvärd katastrof att det kan ha funnits en tidigare epok då kärnkraftstekniken redan behärskades – en epok då atomteknologin vändes mot människan.

Översatt från