Genial dialog i Tarantinos ”misslyckande”
Quentin Tarantino på en presskonferens i Tokyo 2 augusti, 2008. (Foto: AFP/Toru Yamanaka)


  • Titel: Death Proof
  • Produktionsår: 2007
  • Produktionsland: USA
  • Regi: Quentin Tarantino
  • Medverkande: Kurt Russel, Rosario Dawson, Zoe Bell, Vanessa Ferlito, Sydney Poitier m fl. 

Tarantino återvänder, efter de mer actionorienterade ”Kill Bill”-filmerna (USA, 2003 & 2004), till det han gör bäst, vilket är dialogdrivna filmer. För trots att ”Death Proof” handlar om en psykopatisk bilförare, är det dialogen som står i centrum, även om vi bjuds på en lång biljakt á la 70-talsfilm på slutet.

”Death Proof” är en del av ett projekt som genomförts av Tarantino och en annan regissör, Robert Rodriguez. Projektet kallades för ”Grind House” och bestod dels av ”Death Proof” och dels av Rodriguez film, ”Planet Terror” (USA, 2007). Förutom de två filmerna, fick även andra regissörer göra låtsastrailers (alltså reklam för filmer som inte finns) som visades med de båda filmerna. Idén har de tagit från sin barndom, då lågbudgeterade och ofta våldsamma filmer, som knappt eller inte alls sluppit förbi censuren visades på speciella biografer. Dessa filmer hade ofta dålig bildkvalité och biograferna saknade ibland stora bitar av filmerna. Som svensk kan det vara lite svårt att relatera till två amerikaners nostalgitripp, men det kan ju vara bra att veta, eftersom det förklarar de båda filmernas halvtaskiga bildkvalité, varför alla kopior av ”Planet Terror” ”saknar” cirka 20 minuter och varför två vanligtvis duktiga regissörer har gjort så fåniga filmer (Tarantinos film handlar om biljakter och Rodriguez handlar om zombies).

Den stora skillnaden mellan de båda filmerna är att Rodriguez lyckats helt och hållet med det han velat göra, vilket är en halvfånig 70-talsinspirerad film i vilken handling och dialog kommer på andra plats efter de slafsiga specialeffekterna, också de av 70-talssnitt. Tarantinos film är bra på riktigt. Hans dialog är på samma nivå som i hans två första filmer, ”De Hänsynslösa” (”Reservoir Dogs”, USA, 1992) och ”Pulp Fiction” (USA, 1994). Eftersom dialogen är så pass bra, gör det inte så mycket att själva handlingen, med en galen bilförare som tycker om att döda vackra kvinnor med sin bil, är lite smådum. 

I hans tidigare filmer har det alltid varit männen som fått den saftigaste dialogen. I ”Death Proof” är det dock kvinnorna som fått de bästa dialogsekvenserna. Detta gör att ”Death Proof”, trots sitt typiska grabbiga tema, är en riktig girlpower-film. 

Så även om Tarantino tekniskt sett misslyckades med vad han egentligen ville göra ( en dålig 70-talsinpirerad film), har han lyckats i mina ögon. I ”Death Proof” får vi återigen uppleva hur genial han är på att skriva dialog. Att dialogen, som vanligt, ackompanjeras av, av Tarantino, handplockad musik, bidrar ytterligare till hans ”misslyckande”. För detta är en absolut ingen dålig film.

Andreas Ziegler är filmvetare och skriver regelbundet om sevärt på bio och dvd, exklusivt för Epoch Times läsare.