Varje måndag och torsdag öppnas en gatuklinik för drogberoende, hemlösa och psykiskt sjuka mitt i larmet från gatuförsäljare och livsmedelsförsäljare på en marknad i det överbefolkade gamla Delhi.
För att nå största möjliga antal människor öppnar kliniken klockan 18.00 så att daglönare kan komma efter jobbet, och håller på fram till klockan 21.00, eller tills den sista patienten har blivit omhändertagen.
Efter mörkrets inbrott använder kliniken gatlyktor, och när de inte fungerar sätter volontärer upp små batteridrivna lysrör för att kliniken ska kunna hålla öppet.
Till skillnad från ett sjukhus har den här blygsamma kliniken inga vårdavdelningar, sängar, sjuksköterskor eller glänsande rostfri utrustning.
Här registrerar sig patienterna vid en disk i form av ett fällbart bord, och sitter sedan i en enda rad på en matta och väntar på läkaren, som sitter i närheten på en stol. Efter konsultationen går en del till en annan disk ute i det fria för att hämta sin medicin, som lämnas ut gratis.
Den här sparsamt bemannade kliniken inrättades för 15 år sedan av en frivilligorganisation och ett sjukhus för att hjälpa hemlösa människor, en situation som i sig ofta leder till ohälsa.
Delhi har en stor grupp hemlösa invånare eftersom fler och fler människor kommer till staden för att hitta arbete, men inte har råd att betala för husrum. Regeringen startade ett nationellt sjukförsäkringsprogram 2008 som var för människor under fattigdomsgränsen, men detta omfattar bara hushåll”, eller personer som har en hemadress.
Sedan starten år 2000 uppskattar grundarna att sjukhuset har behandlat cirka 300 000 hemlösa gratis.
– Man har tänkt efter mycket – sjukhuset flyttar dit där människorna är, säger Sanjay Kumar, biträdande chef för Aashray Adhikar Abhiyan, en av de organisationerna som driver kliniken.
Hjälper missbrukare
Susheel Kumar, 42, ursprungligen från grannstaten Uttar Pradesh, kom till Delhi för att skaffa arbete och livnär sig genom att transportera människor runt staden i en rickshaw. Han har kommit till sjukhuset varje vecka under de senaste åtta veckorna för att få behandling för sitt missbruk av smärtstillande medicin.
– Jag hade en gång en stor böld och mina vänner tipsade mig om droger för att kunna glömma smärtan. Sedan dess har jag varit beroende, sade han.
Det var åtta år sedan.
– Jag har inte tagit några droger efter att jag har gått på medicin, sade han.
Sasheel tjänar så lite är han inte kan skicka pengar till sina barn hemma. Han sade att han inte hade råd med den smärtstillande medicinen som han var beroende av, än mindre medicin för att övervinna sitt missbruk, och kanske hade han inte fått hjälp om det inte varit för kliniken.
Enligt Sanjay är Susheels problem alltför vanligt.
Nå de psykiskt sjuka
När gatusjukhuset började identifiera psykiskt sjuka patienter år 2000 var det många svårigheter att övervinna för att kunna ge dem sjukvård.
Det indiska sjukvårdssystemet kräver att någon deponerar pengar för de psykiskt sjuka innan de får behandling på sjukhus eftersom de klassificeras som ”kritiskt sjuka” och ofta inte är tillräckligt rationella för att kunna fatta egna beslut.
Många som är ute på gatorna står inte familj eller vänner nära, och detta är ofta ett hinder för att de ska få behandling.
Det tog de båda frivilligorganisationerna över sju år att hitta en lösning på det hindret, säger Dr Nimesh G. Desai, chef för Institute of Human Behavior and Allied Sciences, den statliga organisation som står för läkare och fri medicin till psykiskt sjuka och missbrukare på kliniken.
Han sade att det en gång i veckan kommer en domare till det sjukhus dit kritiska fall hänvisas, och efter att ha undersökt deras sjukvårdsrapporter, kan denne ge sitt samtycke till deras behandling.
Enligt Desai har projektet kunnat hjälpa nästan 100 psykiskt sjuka människor, som efter behandlingen har kunnat komma ihåg vilka de var och kunde återknyta kontakten med sina familjer.
Utmaningar
Eftersom sjukhuset är ute i det fria måste volontärer uppföra tält av presenningar under regnperioden. Det är svårt att hålla volontärerna motiverade, och ibland finns det förseningar i läkemedelsleveranserna, både från staten och läkemedelsföretagen.
– Detta skapar svårigheter, säger Sanjay.
Men det största hindret på projektet är, enligt Sanjay, bristen på finansiering.
Verksamheten drivs med en årlig budget på 800 000 rupier (drygt 100 000 kronor), vilket betalar för läkemedel och personal som driver kliniken.
– Om vi hade 20 lakh [rupier] (270 000 kronor) kunde vi starta det på ytterligare två platser i Delhi med många hemlösa, säger Sanjay.
Han tillade att med lite statligt stöd kan det också utvidgas till andra regioner, för att hjälpa de cirka 1,77 miljoner hemlösa i Indien, enligt 2011 års mantalsskrivningar.
Utan något heltäckande sjukvårdssystem för icke bofasta kunde gatukliniker som denna ge en välbehövlig service till de mest eftersatta människorna i Indien.
Översatt från engelska