Gästkrönika: Den sanna OS-andan
Gästkrönikör Kim Eriksson.


Före OS i Sotji var det inte många som förväntade sig de smått mirakulösa resultat som våra svenska idrottare lyckats prestera. Under fyra år orsakade skador och problem att framförallt Markus Hellner och Charlotte Kalla hade svårt att vara i samma form som i förra OS.

Hur hittade de tillbaka? Och hur kan en Dario Cologna som var skadad in i det sista inför Sotji komma tillbaka och vinna?

De Olympiska spelens ursprungliga syfte var att hylla Zeus, gudarnas konung, i den grekiska mytologin. I det allra första OS som hölls tävlade gudarna sinsemellan.

Vinnare blev Apollo, solguden. Apollos seger framhöll solens betydelse för andra planeter, vilka också betraktades som gudar. De ville nå solen och ville även själva stråla.

Det är därför OS-elden får brinna under hela spelen, för att påminna oss om vad OS ursprungligen handlade om.

För att det mål av renhet skulle uppnås, måste varje planet gå igenom en process av rensningar genom tester och motgångar tills de slutligen blir lika skinande som solguden Apollo.

När OS blev till för oss människor att utöva var de första atleterna ytterst noggranna med hur de var som människor och jobbade hårt för att uppnå sina mål.

Det talas om att svenskarna är ödmjuka och sympatiska.

Kan det måhända vara så att våra svenskar har funnit det sanna och ursprungliga syftet med OS?

Har alla deras motgångar varit den rensning som krävs för att bli en sann och värdig olympisk mästare?

Om vi ser till OS ursprungliga syfte, så ja.