På ett våldsamt och brutalt sätt bröt 30 ligister från det kinesiska kommunistpartiet (kkp) sig in i min systers hem i Shandongprovinsen den 15 augusti 2006 och förde bort mig. Samtidigt bröt sig runt 40 okända män in i mitt hem i Peking och ägnade några timmar åt att söka igenom lägenheten. De stal alla mina tillhörigheter och lämnade endast kvar 300 yuan i kontanter. Under genomsökningen visade de inte upp papper som gav tillåtelse till undersökningen och inte heller identifierade de sig själva. Männen var hela tiden tysta och visiterade även min fru och mina två minderåriga barn. Både min fru och mina barn sattes sedan i husarrest på obestämd tid.
För att uppnå sitt olagliga syfte stannade elva personer kvar i mitt hem utan tillstånd i elva dagar. De hade TV:n på dygnet runt och använde mitt kök och badrum som de ville. De arbetade i skift men det var alltid sju till elva personer som övervakade oss från vardagsrummet. De spelade kort, tittade på TV, åt snacks och pratade högljutt. De har skadat mina mest grundläggande mänskliga rättigheter och till och med min tvåårige sons sovrum övervakades av två personer. Min fru och mina barn tilläts inte släcka ljuset på natten eller ha badrums- och sovrumsdörrarna stängda. Varje steg de tog övervakades och till och med när de sov var de bevakade. Elva dagar senare flyttade de ner till bottenvåningen men fortsatte ändå att bevaka min fru och mina två barn.
Under de följande fyra månaderna övervakades min fru av minst fyra storvuxna när hon var ute. När min dotter gick till skolan och när min son togs till förskolan var de övervakade av fyra till sex personer. Mina barn övervakades i skolan av personer som satt utanför klassrummet. Under dessa fyra månader misshandlades min fru en gång inför allmänheten, hon knuffades och förolämpades oräkneliga gånger. Min dotter misshandlades och förolämpades upprepade gånger och till och med mina tre kusinbarn som arbetade deltid i Peking hölls olagligt internerade i 21 dagar.
Den 15 augusti hyrde den Allmänna säkerhetsbyrån i Shanxinprovinsen runt 40 lokala ligister som bröt sig in i mina föräldrars hem i Shanxiprovinsen. De stannade i huset och trakasserade mina föräldrar i fyra månader. Samma dag började ett dussin män övervaka mina svärföräldrar och min frus syster i Ürümchi i Xinjiangs självständiga region. Den lokala polisen förbjöd mina svärföräldrar att lämna huset och tog deras id-kort. Min svärmor, som är runt 60, tog risken och flydde till Peking mitt i natten men de kallhjärtade torpederna som övervakade mitt hus i Peking struntade i att hon tvingats sova två nätter ute på vägarna och vägrade släppa in henne i huset. Hon hade inget annat val än att stanna utomhus på natten och nästa dag vänta på vägen till köpcentret för att få träffa sin dotter. Nästa dag kramade de varandra och brast i tårar men männen följde dem hem och förhörde min svärmor. Under tiden min svärmor var i Peking följdes hon tätt av fyra till sex hejdukar.
I Shandongprovinsen internerades min äldre systers barn i ett dygn innan rättegången och hölls i polisförvar tills min svåger avlidit. Polisen i Shandong förbjöd honom till och med att gå på min fars begravning. Detta är en grym handling som går emot kinesiska traditioner. Polisen sade att detta var order från den Allmänna säkerhetsbyrån.
Efter kidnappningen hungerstrejkade jag i protest mot den olagliga interneringen. Efter att ha hungerstrejkat i 36 timmar fick jag veta att min fru och mina barn förvägrades mat och vatten så jag blev tvingad att avbryta min hungerstrejk. Under den olagliga interneringen utsatte de mig för brutal tortyr och psykologiska övergrepp. När de inte kunde få mig att ge upp hotade de att beröva min frus och mina barns grundläggande tillgångar för att överleva. ”Vi ber inte om mycket. Vi vill bara att du skall göra två saker för oss. Först skall du erkänna dig skyldig och sedan skall du sluta kämpa för mänskliga rättigheter. Du är ett väldigt speciellt fall 815 [min kod under den olagliga interneringen]. Vi tvekar inte att använda alla medel så länge som de fungerar.”
”815, vi har planerat många metoder mot dig. Vi kan ta hit din äldre bror och låta honom knäböja framför dig tills du erkänner dig skyldig. Vi kommer att använda alla nödvändiga medel oavsett hur lång tid det tar.”
På grund av den omänskliga tortyren och tvånget tvingades jag ”erkänna mig skyldig” och i skrift ”garantera” att jag skulle sluta kämpa för mänskliga rättigheter. Efter många utkast för det påtvingade ”erkännandet” och ”garantin” bestämde sig polisen för att själva skriva ett som de tvingade mig transkribera. Detta är ”ångeruttalandet” som senare visades för allmänheten.
Jag vill härmed göra ett högtidligt uttalande. För det första vill jag förneka allt kkp anklagade mig för när de tvingade mig genomlida deras omänskliga tortyr och övergrepp. För det andra vill jag förneka allt som står i ”ångeruttalandet”. Både kkp och jag vet att det från första början var helt förfalskat men jag insisterar på att förneka det. För det tredje vill jag säga att det var min fulla vilja att, den 13 december 2005, publicera uttalandet om att gå ut ur kkp [och dess underorganisationer]. Jag vill här igen erkänna och bekräfta detta uttalande. För det fjärde vill jag bekräfta de tre öppna brev som jag skrev före den 15 augusti 2006. För det femte så kommer jag att fortsätta kämpa emot det totalitära och omänskliga styret som förtrycker folkets tankefrihet.
Gao Zhisheng
