Gammal goding med fartfyllt äventyr
Lea Thompson, från filmen "Tillbaka till framtiden" (Foto: AFP /Hector Mata)


  • Titel: Tillbaka till Framtiden
  • Produktionsår: 1985
  • Produktionsland: USA
  • Originaltitel: Back to the Future
  • Regi: Robert Zemeckis
  • Medverkande: Michael J. Fox, Christopher Lloyd, Thomas F. Wilson, Crispin Glover, Lea Thompson m fl.
  • Tillgänglig på DVD i Sverige: Ja
  • På senare år har den svenska censuren alltmer anpassat sig till den amerikanska standarden, vilket har resulterat i att en hel del filmer med 11-årsgräns är ganska våldsamma, exempelvis ”Quantum of Solace” (Marc Forster, USA/Storbritannien, 2008). Den här gamla godingen bjuder dock på ett fartfyllt äventyr utan en massa onödigt våld.

    Filmens charmiga handling går ut på att 17-åringen Marty McFly (Fox) av misstag färdas trettio år tillbaka i tiden, varpå tidsmaskinen går sönder. Men hans otur tar inte slut där. Han råkar nämligen hindra sina föräldrar från att träffas, vilket gör att hela hans existens hamnar i riskzonen. Som om inte det vore nog, så är den yngre versionen av hans mamma kär i honom, istället för i hans far. Så förutom att han måste hitta ett sätt att ”resa” tillbaka till sin egen tid, måste han se till att para ihop sina föräldrar, vilket visar sig vara lättare sagt än gjort.

    Inom filmvetenskapen finns det en dramaturgisk modell som går ut på att protagonisten (hjälten) ska utvecklas, så att han/hon ska kunna besegra antagonisten (skurken), som från början är starkare än protagonisten. Samma modell delar upp en film i olika delar, som oftast kallas anslag, presentation, fördjupning, konfliktupptrappning, konfliktförlösning och avtoning.

    Detta är egentligen ointressant för lekmannen, som helst inte ska vara alltför medveten om att filmen han/hon tittar på är uppbyggd på en modell. Anledningen till att jag nämner den, är att ”Tillbaka till Framtiden” är ett perfekt exempel på hur bra modellen kan fungera. Om man utgår från modellen, är nämligen ”Tillbaka till Framtiden” nästan perfekt.

    De olika karaktärerna är tydligt avgränsade från varandra, och spelar alla en viktig roll i att filmens handling ska röra sig framåt. Den jämna fördelningen mellan filmens olika delar (presentation, fördjupning etc.) gör att filmens tempo är jämnt, vilket för det första gör att filmens handling är lätt att följa och för det andra att den aldrig känns tråkig. Detta är anledningen till att man kan se den så många gånger utan att tröttna på den.

    Huvudrollen spelas av Michael J. Fox, vars karriär tog ett språng storlek större med denna film. Innan Fox fick rollen, spelade man in en del av filmen med Eric Stoltz i huvudrollen. Efter ett tag kände dock både Stoltz och regissör Zemeckis att Stoltz inte riktigt passade rollen. Så då fick Fox kliva in. Och det var tur det, för Fox är som klippt och skuren för rollen som den charmiga tidsresenären Marty.

    Christopher Lloyd spelar rollen som ”Doc” Brown, som är orsaken till att en helt vanlig tonåring helt plötsligt reser trettio år tillbaka i tiden. Till en början kan man kanske tycka att Lloyd spelar över en aning i sin galna-professor-roll. Efter ett tag tycker man dock bara att hans vimsiga karaktär är charmig.

    Wilson, som tydligen är en helschysst kille i verkligheten, gör här en av sin tids mest minnesvärda skurkroller, som elaking Biff. Biffs möte med en gödselvagn är numera en del av filmhistorien.

    Detta är en av mina absoluta favoritfilmer i kategorin ”för hela familjen”. Som ni säkert märkt har jag använt ordet ”charmig” ganska flitigt i denna artikel. Och jag tycker att ordet sammanfattar filmen ganska bra. Jag skulle till och med vilja påstå att Biff är charmig i sin elakhet. Filmens dramaturgiska element gör att det är lätt för alla att hänga med i handlingen och frånvaron av våld gör att man, med gott samvete, kan se filmen med de allra minsta(om man inte har något emot att läsa texten för dem, då filmen, tyvärr, inte finns dubbad). Filmen resulterade i två uppföljare, ”Tillbaka till framtiden II & III” (”Back to the Future part II & III”, Robert Zemeckis, USA, 1989 & 1990), som visserligen också är underhållande, men som är långt ifrån att uppnå originalets charm. Lysande filmmusik av Alan Silvestri och ”Huey Lewis and the News”.