Fright Night - roande skräckis om elaka vampyrer
Regissör Craig Gillespie (andra till höger) poserar med skådespelarna Christopher Mintz-Plasses (t.v) Dave Franco (andra t.v) och Anton Yelchin (t.h)vid ankomsten till filmvisning av "Fright Night" den 17 augusti 2011 i Hollywood, Kalifornien. (Foto: AFP/Frederic J.Brown)


  • Titel: Fright Night
  • Produktionsår: 2011
  • Produktionsland: USA
  • Regi: Craig Gillespie
  • Medverkande: Colin Farrell, Anton Yelchin, Toni Collette, David Tennant, Imogen Poots, Christopher Mintz-Plasse m fl.
  • Kommer ut: 120215

Glöm grubblande snälla vampyrer. Colin Farrells vampyr är av den gamla skolan, det vill säga en riktigt ruggig figur. Denna film är både läskig och rolig samtidigt. Dessutom är den riktigt välregisserad.

Charlies (Yelchin) nya granne, Jerry (Farrell), är en riktigt skum figur. När Charlies gamla kompis, Ed (Mintz-Plasse), hävdar att Jerry är en vampyr, kan Charlie först inte göra något annat än att skratta åt påståendet, bland annat på grund av att det låter hellöjligt med en vampyr som heter Jerry. Det visar sig snart att Eds teori kanske inte är helt uppåt väggarna.

Nu för tiden är vi mer vana vid de mer socialt välanpassade vampyrerna, som den snälla familjen Cullen i ”Twilight” (Catherine Hardwicke, USA, 2008). Denna film är dock av den gamla skolan. Inte bara för att Farrells vampyr är en elak kille utan spegelbild, utan även för att Gillespie har använt gamla välbeprövade tekniker i sin regi. Som när Charlie bryter sig in i Jerrys hus för att undersöka om det verkligen kan vara så att hans granne är en vampyr. Det hela utvecklar sig till en riktig nagelbitare när Charlie måste gömma sig när Jerry kommer hem tidigare än väntat.

Regissör Gillespie går en balansgång mellan komik och skräck. Men han går aldrig över gränsen på någon sida, vilket gör att denna film har en perfekt blandning mellan komedi och skräck. Det tydligaste exemplet på detta är Farrells karaktär. Farrell är en skådespelare av världsklass; detta är en ganska enkel roll för honom att spela. Han använder sin mörka karisma för att göra sin karaktär läskig, även när han inte har hjälp av smink eller specialeffekter. Det som är så skrattretande är att Jerry har en så mörk karisma att han inte kan vara något annat än en vampyr; för oss åskådare råder det inte direkt något tvivel om att Jerry är en vampyr.

Detta kanske inte är årets bästa film. Men det är en utmärkt popcornfilm som är både läskig och rolig. Dessutom är det en hyllning till främst 80-talets skräckfilmer. Dessutom tycker jag att det var på tiden att någon påminde oss om att vampyrer faktiskt inte är snälla. Det är lite det som är deras tjusning.