En anonym grupp av högt uppsatta franska diplomater har uttryckt stark kritik mot president Nicolas Sarkozys utrikespolitik. Deras kritik sätter fingret på en trend av misstro mot Sarkozy bland Frankrikes elit. Den återspeglar i sin tur allmänhetens uppfattning, vilket också syns i opinionsmätningarna.

Diplomaternas kritik kommer just när Sarkozys hela medelhavstrategi verkar falla sönder. Den franske utrikesministern är uppenbarligen ovälkommen i Tunisien och den nya franska ambassadören i Tunisien har varit tvungen att utfärda offentliga ursäkter för sitt ouppfostrade språk efter mindre än en månad på sin post.

En grupp av diplomater, känd som ”Marlygruppen” efter det franska café där de träffades första gången, publicerade sin kritik i tidningen Le Monde. Den ligger i linje med en tidigare analys publicerad av Surcouf, en grupp anonyma högt uppsatta militärer. Surcouf kritiserade, vad de kallade, Sarkozys amatörism.

Marlygruppen var också föga smickrande i sina kommentarer.

– Europa är nu maktlöst, Afrika lämnar oss, Medelhavet vägrar prata med oss, Kina har tämjt oss och Washington ignorerar oss, sade gruppen.

De franska diplomaterna gav sig på Sarkozys politik ytterligare:

– En fransk Wikileaks skulle visa hur franska diplomater har skrivit kritiska anteckningar, liksom sina amerikanska kollegor. Om man hade lyssnat på dem skulle många misstag beroende på amatörism, impulsivitet och kortfristigt medialt intresse kunnat undvikas.

Diplomaterna kritiserade också Frankrikes återinträde i Nato 2009 och anpassningen till USA, som lämnar Frankrike lite utrymme för en självständig diplomatiska röst.

Gruppen noterade andra brister i den franska utrikespolitiken, inklusive projektet med medelhavsunionen som lanserades av Sarkozy utan ordentligt samråd och slutade i totalt misslyckande; klimatmötet i Köpenhamn, vilken påstods varit oförberett och de senaste diplomatiska konflikterna med Mexiko över en fransk fånge, Florens Cassez.

– Vår utrikespolitik utmärks just nu av improvisation och impulsivt handlande. … Hur kan våra misslyckanden vara en överraskning? sade gruppen.

– Vi befinner oss i en tid när prefets [regionala tjänstemän] tror att de är diplomater, där “författare” gör stora planer, där nätverk av privata intressen och kvällsbesökare [en anspelning på vänner till president Nicolas Sarkozy] alltid finns till hands och alltid lyssnas på.

Den hårda tonen i kritiken är särskilt slående för franska diplomater som är tränade att hålla låg profil och oftast föredrar mjukare metoder i stället för rak kritik.

Det är första gången i Frankrikes senare historia som den här typen av schism mellan den verkställande makten och nationens elit har ägt rum. Marlygruppens användning av anonymitet går tillbaka till 1800-talet, en av landets mest oroliga perioder under Napoleon III:s styre.

Frankrikes utrikesminister Michele Alliot-Marie kommer inte att ingå i den franska regeringens första besök i Tunisien, officiellt på grund av ett besök i Brasilien, men nästan säkert på grund av att hon inte är välkommen dit efter att man uppfattat att hon gett stöd till den tidigare härskaren Zine El Abidine Ben Ali.

Den nye franske ambassadören i Tunisien, Boris Boillon, var tvungen att be om ursäkt för att ha kallat en tunisisk journalists fråga för ”dum” mindre än en månad efter utnämningen till ambassadör. Videoklipp från slutet av 2010 har också dykt upp där Boillon uttryckte sitt stöd för Libyens diktator Muammar Khaddafi och sade att Khaddafi kallat honom sin ”son”.

Boillon, som har Sarkozy som mentor, har samma direkta och offensiva stil med ett liknande tycke för uppenbart lyxiga klockor.

Nu när de ledare i medelhavsländer som Sarkozy sökt stöd hos för sin Mellanösternpolitik har störtats genom revolutioner, och Sarkozys löfte om att prioritera mänskliga rättigheter hittills visats sig bara vara ord, så framstår det som fransk diplomati upprepar det franska fotbollslagets insats i VM 2010: Stora ord, inte mycket till visioner och inga resultat.

Översatt från:

http://www.theepochtimes.com/n2/world/french-diplomats-criticize-sarkozys-foreign-policy-51793.html