Jakten på de två mördarna som attackerade Charlie Hebdos redaktion och upplösningen i industrilokalen är över, efter en tredagarsjakt. De två misstänkta dödades och gisslan kunde befrias.

Samtidigt som industrilokalen stormades agerade polis för att få slut på ett gisslandrama vid en kosherbutik i Porte De Vincennes i Paris. Operationen slutade med dödsfall och med gisslantagarens död.

Den franska säkerhetspolisen och franska politiska ledare har betonat att det fortfarande råder hög beredskap och att jakten på andra potentiella medbrottslingar fortgår. Det verkar emellertid som en fas av den här ovanliga och dödliga terrorattacken är över. Nu kommer experter inom antiterrorism och polis att noga studera bilder och videofilmer av händelserna för att försöka komma underfund med vad som exakt hände.

Gick in i fel hus

När man tittar på bilder av de två terroristerna på Charlie Hebdo-redaktionen i Paris, får man intrycket av två disciplinerade mördare klädda i svart som inte visar någon nåd.

I själva verket gick förövarna först till fel hus, och när de hittade det rätta huset tvingade de någon att öppna dörren. De flydde senare men hade inte ordnat en säker plats och de verkade inte ha någon plan över vad de skulle göra härnäst. De identifierades vid en bensinstation dagen efter då de fortfarande använde samma bil som de stal inför terrorattacken.

Trots dessa amatörmässiga misstag är det oklart om veckans händelser i Paris utfördes helt på egen hand eller om terroristerna hade fått träning utomlands. USA:s och Frankrikes säkerhetstjänster misstänker att en av bröderna har genomgått träning med al-Qaida i Jemen. Det är dock oklart hur pass nära kopplingarna till organisationen var. Al-Qaida har tidigare hotat Europa från Jemen.

Blommor och lappar med texterna ”Jag är Charlie”, ”Jag är polis”, ”Jag sörjer”, ”Jag är judisk”, nära en kosherbutik i Porte de Vincennes, östra Paris, januari 10, 2015, en dag efter att fyra människor dödades på den judiska stormarknaden Amedy Coulibaly under ett gisslantagande. (Kenzo Tribouillard /AFP/ Getty Images)

Al-Qaida

Al-Qaida grundades för att stödja ett nätverk bestående av fler än 20 organisationer som opererar i den islamiska världen. Dessa slöt sig samman efter erfarenheterna av kriget i Afghanistan mot det forna Sovjet och genom en önskan att återvända till en mer fundamentalistisk version av islam. För närvarande består den av ett antal förgrenade grupper och förtäckta förgrenade organisationer.

En viktig del i detta nätverk är `Al-Qaida i Islamiska Maghreb´ som bedrev blodiga terrordåd i Mali, där franska soldater sattes in. Andra nätverk inkluderar al-Qaida i Somalia, al-Qaida på den arabiska halvön, vilka terroristerna i Paris hävdade att man representerade. Vidare finns al-Qaida i Syrien, som skiljer sig från Islamiska staten (IS), och al-Qaida i Indien.

Tidigare exempel

Den nedåtgående spiralen som kulminerade i ultravåld har vi sett tidigare. Den begränsas inte till islamisk extremism. Under 1970-talet begick anarkister, maoister och trotskister terrordåd i Europa.

Det fanns ett generationsskifte i vad som började vara en stadsgerillarörelse som övergick till en fullt utvecklad terrorism. Och den förändringen kan lära oss något om våra moderna problem.

Den första generationen leddes av relativt erfarna individer med en lång bakgrund i politiska aktiviteter. De började använda våld mot symboliska mål och skiljde mellan ”fienden” och allmänheten i stort. Symboliska byggnader var deras huvudmål.

Den andra generationen såg våld mot politiker, poliser och soldater som acceptabelt. Den tredje generationen hissade fanan högt, för ”om du inte är en del av lösningen är du en del av problemet”, en slogan som rättfärdigade civila offer. Slutligen dök en fjärde generation upp som koncentrerade attackerna mot ”mjuka” civila mål.

Vid den här tiden betraktades detta som en logisk utveckling. När de äldre ledarna greps eller dödades gick ledarskapet över till individer med få skrupler utan något egentligt intresse av att bygga upp allmänhetens stöd.

Att provocera myndigheterna till att överreagera blev en strategi. När potentiella mål blev svårare att nå och allt riskfullare att attackera, vände sig de militanta till ”mjukare mål”. Det fanns även träningsprogram i Palestina och andra postkoloniala länder.

Meddelanden och tecknade serier med texter som ”Var är modet” utanför den franska satiriska tidningen Charlie Hebdos kontor i Paris den 10 januari 2015 sattes upp efter terroristattacken. (Thomas Samson / AFP/ Getty Images)

Ompröva historien

Vi kanske kan lära oss mer genom att ompröva vad som hände de revolutionära grupperna i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet när vi försöker förstå och stoppa generationen av extremister som verkar vara ansvariga för det hemska dådet i Frankrike.

På den tiden fanns det en mängd förvirrande ideologier och grupper. Inom den revolutionära vänstern fanns anarkism, maoism, flera sorters trotskism och ortodox kommunism. Vi fick olika strategier, taktiker och organisatoriska splittringar på grund av dem. Vi hade omfattande kampanjer inom vilka alla dessa grupper opererade på olika sätt.

Under ledarna i al-Qaida och den Islamiska staten finns det nu en mycket lösare sammansättning av grupper som följer lokala karismatiska ledare, vilka går sin egen väg när det passar dem. Historien har visat att extremistgrupper kan bilda utbrytargrupper och de gör det.

Dagens nätverk

Hela nätverket är mer skört än det ser ut, framför allt i dessa mörka tider. Oförutsedda händelser kan snabbt leda till interna personkonflikter, taktiken av urskillningslöst våld, och till och med islams lära, det kan leda till besvikelse hos befintliga och potentiella rekryter från Europa. Franska utredare kommer nu att begära in underrättelser om detaljer och skillnader mellan sådana grupper då man vill förstå det som hände i Frankrike och hindra det från att hända igen.

Bill Tupman är forskare vid University of Exeter. Han forskar i gränsöverskridande brottslighet, terrorism och processen att skapa en överstatlig polis som ska reagera på dessa fenomen.

Artikeln publicerades ursprungligen i The Conversation. Läs originalartikeln.