Från kust till kust i Newfoundland (Del 2)
En fullskalig kopia av John Cabot's båt står i dockan på andra sidan Harbourview Bed & Breakfast i Bonavista, Newfoundland, Canada. (Foto: Jan Jekielek/ The Epoch Times)


Det finns något fascinerande med bilresor. Du kan ägna timmar åt att utforska ett lokalt område inom bara några kilometer, eller så kan du sikta på ett fjärran mål och ta dig dit på kort tid.

Vi valde det sistnämnda under vår andra dag i Newfoundland. Vi drog nytta av ett tips från en medlem av Cape St Mary Reserv, tolken Chris Mooney, och skyndade norrut längs en enastående kustlinje för att få se lunnefåglarna nära Bonavista. Dimma i Cape St Mary, berättade Chris, garanterar faktiskt klar sikt på andra sidan ön.

Det var kväll när vi anlände till Bird Island i Elliston – den perfekta tidpunkten för att få se kolonin med drygt 5 000 lunnefåglar. Utsiktsplatsen var perfekt; en klippa en halvkilometer öster om vägen på en sällan använd stig, med sikt över en klippig ö. Fåglarna bestämde sig dock för att dröja med sin ankomst denna dag, och när en spektakulär solnedgång började beslöt vi oss för att bege oss till Bonavista.


 Två atlantiska lunnefåglar stirrade på oceanen från den uppskattningsvis drygt 5 000 fåglar stora kolonin på Bird Island, nära Bonavista, Newfoundland, Kanada. (Foto: Jan Jekielek/ The Epoch Times).

Två atlantiska lunnefåglar stirrade på oceanen från den uppskattningsvis drygt 5 000 fåglar stora kolonin på Bird Island, nära Bonavista, Newfoundland, Kanada. (Foto: Jan Jekielek/ The Epoch Times).

Albert kom och förde oss till en bed and breakfast med det passande namnet Harbourview B & B, med utsikt över den pittoreska hamnen där en fullskalig kopia av ”Matthew”, John Cabots skepp, stod dockad.

Drivet av Albert Little och hans förtjusande fru Florence, visade sig det här småbruket vara ett levande exempel på Newfoundländares ojämförliga generositet.

Det var inte riktigt det fyrstjärniga etablissemang som mödrarna hade väntat sig – men de älskade det. Albert, en gammal fiskare med talang för att berätta historier, hade varit tvungen att hitta ett nytt yrke när torskfisket kollapsade under det tidiga 90-talet, och servicebranschen passade honom och Florence fint.

Han lovade en ”kvällsmacka” som visade sig vara ett samkväm för alla gäster. Tillsammans med Florence fyllde de oss och ytterligare sex gäster med krabba, paj, tårta, kakor och delikata lokala historier tills alla höll på att spricka i sömmarna.

Vi vaknade uppfriskade till ännu en skimrande soluppgång, och begav oss tillbaka till Elliston för att se de där lunnefåglarna. Denna morgon var de mycket mer medgörliga, och hälsade oss med flera tafatta flygturer över våra huvuden.


 HUNGRIG: En älgko letar efter grönt på en bergsäng i Nationalparken Gros Morne, västra Newfoundland. (Foto: Jan Jekielek/The Epoch Times).

HUNGRIG: En älgko letar efter grönt på en bergsäng i Nationalparken Gros Morne, västra Newfoundland. (Foto: Jan Jekielek/The Epoch Times).

Dag tre gav vi oss iväg tidigt med ett uppdrag: att ta oss till västkusten och se solnedgången. På vägen stannade vi till vid Bonavistas fyr, ett av de första fyrtornen på ön, och vid Dungeon Provincial Park där ovanliga klippformationer gör havsutsikten magisk. Sedan gjorde vi en kort omväg för att passera genom Trinity, ett idylliskt, traditionellt Newfoundländskt samhälle. Vilken fotograf som helst skulle älska denna plats.

Vi tog fågelvägen över centrala Newfoundland, passerade mellan raukar och skog och vår förväntan på slutdestinationen Gros Morne växte. När vi kom fram och anträdde sista delen av vår färd norrut genom parken påbörjade solen sin slutliga vandring till gömstället bortom havet.

Scenerna – hur kan jag beskriva dem för dig? Vi for genom gudomliga platser med glittrande sjöar, klipptorn, imponerande jordhögar och havssund som sträckte sig som fingrar in genom kustlandskapet. Och älgarna – det är omöjligt att inte lägga märke till dem, en ung tjur här, en äldre ko där, längs landsvägen. I ett av de älgtätaste områdena i världen påminde vi oss själva om att hålla fartgränsen.

Inför natten stannade vi på Norris Point – tillbaka till lite fyrstjärnigt, mammavänligt boende. The Sugar Hill Inn, drivet av ägare Vincent McCarthy, visade sig passa oss perfekt. Vincent följde sin hustru Marina, den lokala tandläkaren, till Gros Morne för femton år sedan och beslutade sig för att dra fördel av den då rådande turistboomen. Vincents passion för matlagning och kontakt med gästerna är omvittnad.


 De upptornande klipporna vid Westernbrook Pound, nära Rocky Harbour, Newfoundland. (Foto: Jan Jekielek/ The Epoch Times).

De upptornande klipporna vid Westernbrook Pound, nära Rocky Harbour, Newfoundland. (Foto: Jan Jekielek/ The Epoch Times).

På fjärde dagens morgon jäktade vi till Ocean View Motel i Rocky Harbour, där vi reserverade plats för ett annat måste på varje Newfoundlandssemester: En båttur till Westernbrook Pond. En trekilometers grusbelagd promenadstig, framkomlig med rullstol, tog oss till vår båt.

Vid sjön, egentligen en uråldrig fjord som under tidens lopp blivit till en av de djupaste och klaraste sjöarna i Nordamerika, beskådade vi vattenfall som störtade ned från de 700 meter höga klipporna, vilka reste sig likt väggar runt omkring oss. Turen tog oss djupt in till sjöns östra spets, en typisk plats där fotvandrare påbörjade långa vandringsleder genom Gros Morne.

På eftermiddagen tog vi ut riktningen till högplatåerna, de platta, utskjutande delarna av jordskorpan som har förtjänat Gros Morne Unescos världsarvsstatus. På andra sidan av dem, i ett litet samhälle kallat Trout river, väntade en mysig liten havsnära restaurang på oss – med hummermiddagen som varje dag tills nu hade gäckat min mor. ”Ledsen, ingen mera hummer”, var det närmaste vi kommit, men den här gången lyckades vi få den allra sista.

Vi körde tillbaka till Norris Point medan solen träffade horisonten och fylldes av vördnad inför de djupt oranga högplatåernas bergsväggar – obeskrivbara i sin skönhet.

Nästa morgon, dag fem, visste vi att vi behövde vara framme i St John’s vid kvällstid, och önskade oss en indirekt resa genom Twillingate för att avrunda vår färd. Där fick vi den mest magnifika valsafarin på MV Daybreak, med Twillingate Adventure Tours.


 En vikval kommer upp för att ta luft nära Twillinggate, Newfoundland, Kanada. (Foto: Jan Jekielek/ The Epoch Times).

En vikval kommer upp för att ta luft nära Twillinggate, Newfoundland, Kanada. (Foto: Jan Jekielek/ The Epoch Times).

Vår havsbitna guide Kimmy, en av de första kvinnorna som någonsin arbetat på en fiskebåt på öppna havet, var en mästare till historieberättare, och hade i sig själv varit värd resans hela kostnad. Utan att ha sett en val efter två timmar insisterade hennes bror, kaptenen på Daybreak, på att kolla ytterligare en sektion av kustlinjen – och snart ljöd hornet som sade åt oss att spetsa ögonen. Två vikvalar kom till ytan oförutsägbart, först till höger och sedan till vänster, nästan som om de retade oss. Deras skinande, svarta ryggar bildade en vågkam på havsytan i en underbar båge, bara ett litet ögonblick i taget, lämnade oss att söka över vattenytan för ännu en glimt.

Uppfyllda av Newfoundlands storslagenhet samt den vänliga och anspråkslösa medmänskligheten hos befolkningen, tillbringade vi åter en natt i St John’s för att ta det tidiga morgonflyget tillbaka till Toronto. Någrar dagar senare ringde min mor upp mig och poängterade hur starkt landskapet i Newfoundland måste fånga och forma invånarnas hjärtan. Efter bara några dagar hade det satt sin prägel på henne själv. Vad som nu återstår är för dig att själv se hur detta förvånande, forntida land berör dig.

Översatt från originalartikel på engelska.