Åh, Newfoundland. Närhelst jag tänker på den klippiga kusten eller de avväpnande, gästvänliga invånarna byggs en märklig längtan upp i mig.
Jag funderade över denna nostalgi när jag för en tid sedan återigen fann mig sittandes på en stenig saltvattenstrand i Norris Point, djupt inne i Newfoundlands nationalpark, Gros Morne. De platt-toppiga, djup-oranga bergen som kallas för Tableland (Tallrikslandet) skymtade framför oss. Jag vände mig mot min hustru och i hennes ögon såg jag varför jag fortsatt erinra mig denna plats. Det är inte överallt som jordens mantel kommer fram djupt inifrån dess skorpa, i detta fall på ett sätt som förärat området en plats på Unescos världsarvslista.
För många år sedan arbetade jag i Newfoundlands våtmarker, på andra sidan dessa berg, för att studera trollsländor i gamla skogar. Även om jag inte tillbringade så mycket tid vid havet lärde jag känna kärren, bergen, de klippiga ödemarkerna, älgen och renen, den rullande grodan. Upplevelsen förändrade mig. Jag började längta efter detta land och blev akut medveten om magin som får newfoundländare, varhelst de har flyttat, att återvända till sina isolerade hemtrakter.
En förkrympt svart gran blickar ut mot oceanen i kärret på Cape Spear, Newfoundland, Nordamerikas ostligaste punkt. (Foto: Jan Jekielek/Epoch Times)
Förra året i juni var det dags att återvända, den här gången med familj. Vi var ett lyckligt par i trettioårsåldern med våra mödrar. Tur- och returbiljett till St John’s, en hyrbil väntande vid flygplatsen. Friställda från våra uppbokade scheman i exakt fem dagar.
St John’s runt.
För att inte spilla någon tid gav vi oss av med vår fullpackade Pontiac i sydlig riktning mot Bay Bulls, bas för den beryktade valsafarin och hemvist för några av Newfoundlands största lunnefågelkolonier. Solen stod högt på himlen då vi lämnade St John’s, men när vi nått Bay Bulls rullade en tät dimma in. Vi fann det för gott att sitta ned med en kraftig musselsoppa och fish & chips på stadens bästa restaurang, Sailor’s Galley.
Det finns en sägen i Newfoundland: Om du inte gillar vädret, vänta blott en minut – och det har vänt. Strax efter middagen skiftade vädret igen, men vid det här laget hade den sista turen för dagen gått.
Återstoden av eftermiddagen tog oss norrut igen, högt upp i bergen med utsikt över hamnen i St John’s, och ut till Cape Spear, Nordamerikas ostligaste punkt. Havsutsikten som även täcker brokig vegetation, mitt bland öde bergshällar var överväldigande; när vi betraktade dimman rulla in ännu en gång. Inom tio minuter eller så hade de roterande dimvirvlarna lyckats vända den ljust soliga scenen till en översinnlig ödemark av tystnad.
Strax därpå tog vi oss till det näraliggande Signal Hill, där det första trådlösa transatlantiska meddelandet mottogs år 1901. Där härskade solen över dimman och exponerade magnifika vyer med den öppna oceanen, St John’s hamn och staden själv.
BONNE ESPERANCE: Den vackra blomstergården bakom Bonne Esperance House Heritage Inn, belägen på den berömda Gower Street i St John’s, Newfoundland. (Foto: Jan Jakielek/ The Epoch Times)
Våra mödrar, som krävde inte mindre än största bekvämlighet ”för att vi förtjänar det”, valde att checka in på det fyrstjärniga Bonne Esperance Heritage Inn på St John’s berömda Gower Street, i sig själv ett genuint kulturarv. Det var här våra mammor introducerades för Newfoundlands sanna hjärta, dess invånare, det som vänder ens vistelse på The Rock från ”härlig” till ”utsökt”.
Ägaren till värdshuset Regina, lämnade Newfoundland i tonåren för att söka lyckan och hamnade i servicebranschens toppskikt – en gång organiserade hon en 100-personersmiddag med självaste drottning Elizabeth II som värd.
Precis som namnet antyder behandlade Regina oss som kungligheter. Varje rum på detta viktorianska värdshus var högst originellt, med tidstypiska möbler och tapeter, och den utsökta gourmet-frukosten bestående av pannkakor höll oss nästa morgon kvar kring bordet en timme längre än vad vi räknat med.
Dag två
Vi lämnade St John’s i sydostlig riktning, följde highway 90 och 92, på vad som är känt som Cape Shore-rutten. Vår destination var Cape St Mary’s naturreservat, hem för en av de största och lättast åtkomliga havsfågelkolonierna i världen. Två hundra kilometer berg och skog senare landade vi på udden. Den kusligt tysta dimman täckte oss så tätt att vi inte kunde se någonting bortsett från en brygga som ledde bort från parkeringsplatsen och som försvann ut i tomma intet. Vi följde denna och 20 meter senare befann vi oss i besökscentret.
En nordisk havssula flyger in mot Bird Rock, en gigantisk rauk vid Cape St Mary’s naturreservat, Newfoundland, där 20 000 exemplar har sitt näste under ruvningssäsongen. I sin näbb bär den material till redet. (Foto: Jan Jakielek/ The Epoch Times)
Här möttes vi av Newfoundlands magi, dess pöbel. Biologen och reservat-guiden, Chris Mooney, pratade upphetsat omkull oss. Vi fick höra att bokstavligen tio tusentals fåglar, mest nordiska havssulor, kunde ses sittandes på en stor rauk titulerad Bird Rock en kilometer bort.
”Oroa er inte för dimman, ni kommer att se många fåglar där ute”, sade han med typisk Newfoundländsk accent. ”Men vad ni än gör, lämna inte spåret”.
Spåret, som vi snart upplevde som ”spår och villfarelse”, följer tätt intill en klippa som vetter mot öppna havet. Emellanåt materialiserades ett får eller några nyfödda lamm ut ur dimman, bara för att försvinna några ögonblick senare. Under tiden vi rörde oss mot vårt mål började vi höra vad som på avstånd lät som en måltidsfest. När vi kom närmare växte dånet till besvärande volym, tills vi plötsligt, nästan utan förvarning, stod framför Bird Rock och ungefär 20 000 av dess invånare.
Synen av 20 000 gällt skrikande havssulor, sida vid sida på en gigantisk rauk, inte längre än tio meter bort på andra sidan en djup avgrund, är något jag kommer att lämna åt din fantasi – förhoppningsvis kommer du att se det med egna ögon en vacker dag. Det var en syn att minnas.
Nästa del: Lunnefåglar i Bonavista, Westernbrook Pond’s, en perfekt kustmiddag och de nyckfulla Twillingate Minke-valarna.
Översatt från originalartikel på engelska.
