Från koma till extrema maraton
Logan vid sin Honda CR-V. (Foto: Omid Ghoreishi/The Epoch Times)


Det står två ord på bakrutan till Logan Beaulieus Honda CR-V: Logan´s Run. Det är namnet på en science-fictionfilm från 1976 med Farrah Fawcett i vilken huvudrollsinnehavaren Logan, måste springa för att fly en säker död. Men dekalen är inte bara en påminnelse om en konkurrenskraftig långdistanslöpare, den bär också en konkret betydelse. För Logan är löpandet inte bara ett tidsfördriv eller en atletisk strävan. Under de senaste 15 åren har Logan Beaulieu verkligen sprungit för sitt liv.

En het sommarnatt 1988 körde en 16-årig Logan Beaulieu och hans bästa vän Shaun hem från Peachfestivalen i hemstaden Penticton, Brittish Columbia, i västra Kanada, när de blev påkörda i en vägkorsning. Shaun dog direkt. Logan kördes akut till S:t Pauls sjukhus i Vancouver.
När Logans pappa, Moe, kom dit, var Logan i koma.

– Jag blev verkligen chockad, men min tanke var att förbli stark, säger han.

Moe stannade vid Logans sida i nästan 17 dagar, även om han var tvungen att åka hem till Victoria några dagar. Han sjöng sånger han mindes från sin farmor, och sade till besökare att inte gråta eller säga ”negativa” saker framför Logan.

– Han trodde verkligen att jag kunde höra, och jag vet att jag kunde höra, minns Logan.

Han kommer ihåg röster, pappans sånger, och närvaron av sin mamma, June.

Efter sexton dagar med sonen liggandes tyst på sjukhussängen, kunde June inte hålla tillbaka tårarna längre. På vägen till sitt hotell från sjukhuset den natten, bröt hon gråtande ihop på golvet, och bad för att hennes son skulle komma tillbaka. När hon åkte tillbaks till sjukhuset på morgonen var Logan vaken. Senare på dagen sade Logan sina första ord när han tittade på sin pappa som kom in i rummet: ”Titta mamma, där är min stora pappa.”

Men att vakna från koman var bara starten på Logans återhämtning.

Kraschen orsakade Logan brutna ben i både över- och underkropp, och hans vänstra sida var förlamad. Läkarna gav honom en tioprocentig chans att kunna gå igen, minns Logan. Men för Logan fanns inte alternativet att inte kunna gå igen.

– Jag accepterade aldrig att jag inte skulle kunna gå. Det tänkte jag aldrig.

Logans första utmaning var att sitta upp i en rullstol. Hans kropp hade blivit svag. Men efter några veckor av övning, kunde han stödja sig själv i stolen.

Därefter försökte han att stå på sina ben. Läkarna sade att om han någonsin skulle kunna gå igen, skulle han åtminstone få sitta i rullstolen i sex månader först, men Logan och hans pappa tänkte de kunde göra bättre än så.

– Jag brukade säga till Logan: ”Om du stannar i rullstolen, då kommer du att vara kvar i den resten av ditt liv”.  Han sade då: ”hur ska jag kunna stå?”. Jag sade: ”jag hjälper dig att stå”, minns Moe.

Inom en månad gick Logan med kryckor, och bara två månader senare gick han utan stöd. Fem år efter olyckan sprang Logan sitt första maraton.

34 år gammal bor Logan Beaulieu nu i Edmonton. Nästan varje dag kan han ses springande på de krävande stigarna i Edmontons floddal, i träning för någon av världens mer extrema löpartävlingar.

Trots att Logans vänstra sida aldrig återställts fullt ut, använder han sin syn för att finna balans. Träningen har också stärkt hans vänstra sida väsentligt.

Det var Logans pappa som fick honom att börja med sporten.

– Han introducerade mig i grund och botten i löpniningen; han lade vägen, säger Logan.

Moe började springa innan han fyllt 40. De första åren sprang han maraton. Senare hittade han sin passion – att springa ultramaraton.

Ett ultramaraton är ett lopp som är längre än de 42 kilometer som ett standardmaraton består av. Men ultramaratons kan vara upp till fyra gånger det, och de går inte på asfaltvägar, utan ofta i tuff terräng – genom skogar och dalar, över kullar och berg. De kan ta uppåt 24 timmar att genomföra.

– När du är där ute i bergen och springer, har du en känsla av frihet, säger Moe, som nu är 62 år och fortfarande håller på med ultramaratons.

– Du måste inte passa tider eller göra någonting, du är utomhus och du ser örnar, hökar, och vattenfall.

För Logan ger löpningen också en avslappning. Den hjälper honom vakna på morgonen och den lugnar hans sinne på kvällen, säger han. Den hjälper också honom fly de jobbiga minnen från olyckan.

”Bara de som har haft en personlig erfarenhet med denna typ av trauma kan verkligen förstå, vägen till återhämtning är lång och mödosam… fysiskt, mentalt och emotionellt … Medan inverkan är livslång, har min passion för att springa varit som en fyr, och har hjälpt mig ta itu med ögonblick av självtvivel och förtvivlan”, skriver Logan på sin webbplats, logansrun.ca .

Hans lopp har fört honom långt bort från de kvalfulla dagarna i sjukhussängen.

– För tio år sedan sprang Logan två minuter bakom mig. Nu kan jag inte mäta mig med honom, säger Moe.

Logans schema för ultramaraton i år har innehöll åtta lopp, däribland kanadensiska Dödsracet i augusti – ett 125-kilometerslopp genom kanadensiska Klippiga bergen. Det inkluderar en 5 000-meters nivåhöjning och tre berg. Loppets organisatörer varnade löparna för snötäckta berg, en större flod att korsa och björnar.

Logan och hans pappa kommer i september att löpa tillsammans i Lethbridge i det som blir Moes 100:e ultramaraton.

Logan säger att han inte vet exakt vad han kommer att göra under de kommande åren, men vet att löpandet kommer att vara i fokus.

– Eftersom det har hjälpt mig på så många sätt, har jag gjort det till en nödvändighet i mitt liv.

Jonna bytte storstaden mot by i Norrland

Många vill göra film om PK och Lottas liv


Logan och Moe sprang 24-timmarsloppet Sri Chinmoy i Victoria i april 1994. (Foto: Logan Beaulieu/Privat)

Logan och Moe sprang 24-timmarsloppet Sri Chinmoy i Victoria i april 1994. (Foto: Logan Beaulieu/Privat)


Logan tränar i Edmontons floddal. (Foto: Omid Ghoreishi/The Epoch Times)

Logan tränar i Edmontons floddal. (Foto: Omid Ghoreishi/The Epoch Times)