Fortsatt strid om det högsta ledarskapet efter kommunistpartiets 17:e kongress
Kinesiska poliser patrullerar nära Great Hall of the People under kommunistpartiets 17:e kongress vid Himmelska fridens torg i Peking. (Foto: Teh Eng Koon/AFP/Getty Images)


När den 17:e kongressen för det kinesiska kommunistpartiet (KKP) var till ända hade partiet gått igenom en ny omorganisation av makten. Istället för att diskutera de 1,4 miljarder kinesernas olycka under kommunistpartiets mörka styre fokuserar denna artikel på partiets interna strid om toppositionerna i ledarskapet, som aldrig kan hanteras med välvilliga lösningar. Detta är en reflektion av det oundvikliga, skamfulla slutet för KKP.

Ända sedan partiet grundades har det högsta ledarskapet alltid varit den grundläggande orsaken till tumultet i partiet, trots att KKP i början kontrollerades av det sovjetiska kommunistpartiet. På ett vis är KKP:s historia historien om kamp och strid om ledarskapet inom partiet. Ända sedan det grundades 1921 har alla höga ledare, förutom Mao Zedong som Deng Xiaoping ansåg hade haft ”rätt till 70 procent och fel till 30 procent”, drivits bort från sin positioner och blivit offer för maktkampen trots det faktum att de var mycket mäktiga när de innehade positionen.

När det gäller andra interna strider, eller de så kallade ”strategiska striderna”, kunde ingen av KKP:s partisekreterare, däribland Luo Zhanglong, Zhang Guotao, Gao Gang, Liu Shaoqi, Lin Biao, Jiang Qing, Hu Yaobang och Zhao Ziyang, undfly striden om det högsta ledarskapet. Vissa så kallade ”strategiska strider” var i själva verket politiska spel av de individer som satt på makten, även om vissa var äkta interna konflikter. Till exempel resulterade striderna mellan Liu Shaoqi och Mao Zedong och mellan Zhao Ziyang och Deng Xiaoping i kulturrevolutionen respektive i massakern på Himmelska fridens torg. De har inte bara orsakat katastrofer för landet och för det kinesiska folket, utan har också i stor utsträckning försvagat den samlade styrkan hos KKP och har till och med utsatt hela dess styre för fara.

Deng Xiaoping såg
under sin tid denna dödliga svaghet hos KKP och uppfann tillvägagångssättet att tilldela makt mellan generationerna. Inte bara utnämnde han Jiang Zemin till sin efterföljare, utan utsåg också Hu Jintao till att bli Jiangs efterföljare. Dengs önsketänkande har emellertid resulterat i den grymmaste maktkampen i KKP:s historia.

Liu Shaoqi och Zhao Ziyang hade trots allt Mao Zedong respektive Deng Xiaoping som ”mentorer”. Striderna tog snabbt slut på grund av Maos och Dengs makt. Jiang och Hu är dock likvärdiga politiskt eftersom bådas positioner inom partiet vid samma tidpunkt kom från Deng Xiaoping. Därför har maktkampen och de offentliga kamperna mellan dem aldrig slutat hårdna till, från den dag då Deng Xiaoping dog till dess att KKP:s 17:e kongress avslutades. Kampen kommer ovillkorligt att nå en kritisk punkt.

Omfördelningen av makten på KKP:s 17:e kongress är ett resultat av den samtidiga existensen av Jiangs anhängare och Hus anhängare. Bland de nio medlemmarna av KKP:s stående kommitté och politbyrån är Jiangs och Hus styrkor delade – nästan i 50/50. Li Kenang och Wen Jiabao är på Hus sida, medan Li Changchun, Jia Qinhlin, Zhou Yongkang och Xi Jinping är på Jiangs sida. Wu Bangguo och He Guoqiang är inte på någons sida. Trots att Hus styrkor innehar de tre viktigaste positionerna har ”Hus anhängare” inte formats ännu utan är bara en politisk slogan. Istället har två slagordningar formats. Li Keqiang och Xi Jinping har utsetts till efterföljare på KKP:s högsta ledarskapspositioner av Hu respektive Jiang. Detta är en garanti för att KKP:s interna maktkamp kommer att fortsätta.

Jiang Zemin är ovillig att lämna makten i KKP eftersom han är rädd för att hans brott, såsom förföljelsen av Falun Gong, hans korruption och hans förrädiska bakgrund kommer att avslöjas. Dessutom har han lärt sig en läxa av sina föregångare som inte tilläts dö en naturlig död. Vidare är existensen av Jiangs styrkor också skapad av Hu själv.

Hu har varit KKP:s generalsekreterare i fem år. Emellertid lever han fortfarande i skuggan av Jiangs makt. Utåt är detta på grund av att Hu har utsetts som efterföljare till KKP:s högsta ledare Deng Xiaoping och att han är nöjd med att bibehålla en stabil tjänstemannakarriär i jämförelse med Jiangs gäng, som för att skydda sig själva desperat försvarar sin egen makt.

Faktum är att om Hu vill göra något värt besväret inom KKP så måste han bli en absolut kommunist, bli grym, spela med sin karriär och bortse från all hänsyn till värdighet. För att besegra Jiang måste Hu strida enligt de interna reglerna i KKP. Det kommer inte att fungera om han enbart litar till partidisciplin och den makt som tilldelats av överheten. Det finns inget sådant lyckat exempel i KKP:s historia. Hu står inför faran att besegras av Jiangs styrkor, eftersom processen att kämpa för ledarskapet i KKP är en slags träning och utväljning av politiska skurkar. Om Hu vill behålla lite av sin mänsklighet är det absolut omöjligt för honom att bli högste ledare inom KKP. Han kan också, likt Gorbatjov, överge KKP, ångra sig och bli räddad. Detta beror emellertid på om Hu har en sådan känsla av ansvar för historien.

Man kan förutse att striden mellan Hu och Jiang inom kort kommer att bli kompromisslös och oundviklig efter KKP:s 17:e kongress. Striden kommer att resultera i svårigheter i införandet av påbuden från Hus regering. Med allvarliga sociala problem och korruption kommer striden mellan Hu och Jiang förtära mycket av KKP:s energi och leda partiet mot en oundviklig återvändsgränd.

Kampen om de högsta ledarskapspositionerna tycks vara en intern procedur inom KKP, vars styre i Kina är fullständigt i strid med lagen. Deng Xiaopings metod om arv från tidigare generationer kommer inte att rädda KKP. Istället kommer det att leda till kompromisslösa interna tvister och kriser och slutligen leda till KKP:s totala kollaps.

Kanske är detta en naturlig procedur för att rädda det kinesiska folket från den röda katastrofen.

Läs originalartikeln på kinesiska.