Kinesiska intellektuella hade inför 20-årsdagen av massakern på Himmelska fridens torg uttryckt förhoppningar om att den kinesiska regimen och dissidenterna skulle kunna arbeta tillsammans i riktning mot försoning. Med tanke på naturen hos den det kinesiska kommunistpartiet är emellertid dessa förhoppningar förgäves.
Regimen har anpassat sig till den tid av förändring vi lever i och har varit mycket skicklig på politiska föreställningar. Men regimens förändring är som när en bandit tar på sig en kostym och sjunger opera. Partiet har inte förändrats i sin natur utan är fortfarande en repressiv totalitär regim.
Regimen håller alltjämt strikt kontroll över media och tillåter inte yttrandefrihet för det kinesiska folket. Regimen förföljer fortfarande brutalt Falun Gong och underjordiska kyrkor och förvägrar folket trosfrihet. Regimen fängslar fortfarande många politiska dissidenter, även om man då och då friger en eller två bara för att visa sina ”förbättringar” när det gäller mänskliga rättigheter.
Regimen känner inga samvetskval inför våld och att slå ner dem som försöker utöva sin grundläggande yttrande- och mötesfrihet. Tjänstemännen i denna regim tar fortfarande till våld mot vanliga kineser, från dem som vägrar samarbeta vid tvångsevakuering från sina hem till föräldrarna i Sichuan som letar efter sanningen bakom ”korthusen” som föll ihop i den förödande jordbävningen förra året. Samtidigt stjäl tjänstemännen fortfarande pengar genom alla slags ”lagliga” och olagliga metoder. Var står försoningen att finna?
Att uppmana regimen till försoning är som att be en seriemördare sluta döda. Det är dumt och meningslöst. Det är också oansvarigt eftersom det skapar det mycket falska intrycket att seriemördaren har blivit tillräckligt god för att överväga ett sådant förslag, när människor egentligen borde vara oroade för sin säkerhet.
De som ber om försoning måste anse sig själva ha de bästa intentioner. Varför skulle de inte göra det? De kritiserar regimen för att inte göra tillräckligt i riktning mot försoning. De kritiserar också regimen för många av dess missgärningar. Men i grund och botten kritiserar de regimen för att inte på bästa sätt skydda sina egna intressen, medan de fördömer vad de uppfattar som ”en period av hämnd” som kan komma från folket.
Att vara så hänsynsfull mot regimen, till och med mer hänsynsfull än regimen är mot sig själv, är alltid en säker hållning. Men för att uttrycka sig rakt på sak är de som söker försoning inte mycket bättre än opportunistiska medlare som försöker vinna fördelar från båda sidor.
Tyvärr går många västerländska politiker tillväga på samma sätt. De förespråkar ”engagemang” och föredrar samtal som äger rum bakom lykta dörrar. De tar väldigt stor hänsyn till regimens behov av att rädda ansiktet. Regimen gör dock inget annat än att prata förutom att de frisläpper några politiska fångar då och då (och det är ingen brist på sådana fångar).
Det är politikernas jobb att delta i det politiska spelet och det är inget fel att göra det i en demokrati, men att dansa så varsamt med en totalitär regim är ytterst oansvarigt gentemot dem som lider i Kina. Det är också i längden skadligt för USA, som är grundat på grundläggande principer – rättigheter – och inte på kortsiktig bekvämlighet.
Översatt från: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/17724/
