Försiktig optimism till förändring på Kuba
Kubanskan Rebeca Croes håller sin ettårige son Anthony under en manifestation i Little Havana, Miami, USA, 5 augusti 2006. Flera hundra USA-kubaner samlades för att uppmärksamma de dissidenter som fortfarande är fängslade i Kuba och lyssna på demokratirörelsens president Ramon Saul Sanchez. (Foto: AFP)


De exilkubanska samfunden runt om i världen och i Miami, som är den stad i USA som har flest exilkubaner, kan bara spekulera i Castros tillstånd baserat på begränsad information.

Det har förekommit vitt spridda rykten om att Castros tillstånd är livshotande. Det finns även rykten om att han redan skulle vara död och att hans bror Raúl planerar hans begravning. Enligt en oponionsundersökning i Miami tror 91% av den kubanska befolkningen att Fidel redan är död.

Enligt journalisten Ezequiel Perez Martin, som själv är exilkuban och boende i Miami, tyder nyheterna på att tiden är mogen för förändring. Det är bara en fråga om när.

”För det kubanska samfundet, inte bara för dem som lever i exil utan för alla kubaner i världen, betyder det som händer i Kuba att hoppets ljus har tänts, en känsla av att ljuset har börjat stråla igen, säger Martin. ”Det finns redan stor förväntan och hopp om att detta kanske är början till slutet. Raúl är inte som Fidel.”

Hursomhelst, att Raúl som blivit utnämnd till ställföreträdande president, ännu inte har trätt fram offentligt, gör det hela mer misstänkt angående om vad som verkligen händer.

Bland spekulationer och rykten bubblar känslorna över och människor firar ett slut på en diktatur som ännu inte är officiellt. Vissa, liksom Martin, minns vad som har hänt tidigare och är försiktig med att dra några förhastade slutsatser.

”Jag känner väl till den kubanska regimens elakheter, Fidels mörka genialitet…den politiska utpressningen och många andra smutsiga saker som regimen alltid genomfört. Man måste alltid tvivla när det  gäller Kuba, och det finns alltid en dos av misstro,” säger Martin. ”Hela den här saken kanske bara är ett experiment. Det kan vara så att de släpper en nyhet för att se hur omvärlden kommer att reagera, mäter pulsen på vad folk kommer att göra.”

Medan ledare för kubanska samfund som lever i exil utanför Kuba, har åberopat lugn och försiktighet, har deras varningar helt gått ouppmärksammat förbi allmänheten. Spontana offentliga firanden har markerats av fest, flaggor, parader, och rumlare på gatorna till långt in på småtimmarna.

Den brinnande längtan hos många kubaner till en förändring av önationen är rotad i det lidande de fått utstå under Castros styre som kommunistledare.

Armando Valladares, författaren till ”Bortom allt hopp: En självbiografi från livet i Castros gulag” (1986), där han tillbringade 22 år inspärrad i ett av Castros fängelser: ”Under hela tiden som jag var fängslad, gav jag aldrig upp min frihet [genom att ge efter för den kommunistiska ideologin]. Min frihet är en plats där ingen kan klampa runt. Det finns många människor i Kuba som har utrymme att vandra fritt, och de är inte fria.”

I USA reagerade regeringsanställda med försiktighet inför nyheten. De förberedde sig på ett möjligt inflöde av flyktingar. Myndigheterna i Miami gick från larmberedskap nivå 1 till nivå 2  för att undvika kaos om Castro skulle bekräftats vara död. Sådana nyheter skulle kunna orsaka en massutvandring av flyktingar från Kuba, vilket skulle kunna skapa en konfrontation med kustbevakningen som som arbetar i Florida.

Bushadministrationen har gett en tydlig varning till Havanna att om en massutvandring skulle tillåtas av den kubanska regeringen som den 1965, på 80-talet och 1994, kommer de att tolka det som en krigshandling, och då kommer de att anta eventuella åtgärder för att avleda massutvandring.

Gary Feureberg och Genevieve Long har medverkat till denna artikel.

Originalartikel på engelska: http://www.theepochtimes.com/news/6-8-3/44550.html