En ny medicinsk expertrapport visar att det finns en konflikt mellan transplantationspraxis i Kina och västvärlden. Rapporten konstaterar att det finns skäl att misstänka att ”organ från avrättade fångar fortfarande används vid transplantationer i Kina”. Men många i branschen i väst tror att landet har slutat använda organ från fångar.
Så vad är sant? Rapporten menar att objektiviteten hos transplantationsläkare i väst har fördunklats av ett uppriktigt hopp om att Kina faktiskt kommer att förändras.
Sedan januari har kinesiska myndigheter aktivt fört ut bilden att de har slutat döda fångar för deras organ, och många medier i väst upprepar deras rapporter. Ändå har det inte blivit någon förändring vad gäller att tillåta oberoende undersökningar, eller få tillgång till transplantationsdata. Kina tillåter det fortfarande inte. De enda siffror som finns att tillgå är uppgifter från kinesiska tjänstemän som fortfarande är verksamma inom Kinas kommunistsystem.
Förutom det faktum att en oetisk verksamhet med transplantation av organ från fångar fortfarande pågår i Kina, konstaterar rapporten att Kinas transplantationssystem underlättar ett mycket värre brott – organstölder från samvetsfångar.
Framför allt har oberoende undersökningar har funnit att tiotusentals utövare av den andliga metoden falungong har dödats för sina organ sedan 2002.
Fångar klassas om till ”frivilliga” donatorer
I rapporten förklaras hur förändringarna i Kinas system har duperat observatörer, genom att helt enkelt klassificera om fångar till vanliga medborgare. Nu klassas organ som tagits från avrättade fångar som ”frivillig donation från medborgare”.
Kina har många fångar, och myndigheterna gör ingen skillnad på dömda kriminella och samvetsfångar. Tyvärr kan inte läkarkåren i väst göra det heller.
Kinesiska läkare visar lådor med färska organ för transplantation på ett sjukhus i Henanprovinsen i augusti 2012. (Foto: Skärmdump/sohu.com)
Även om författarna av rapporten medger att transplantationsvärlden har haft en positiv påverkan på Kinas donationssystem, så går de ändå ut med en varning. De säger att hoppet om att Kina ska förändras fortfarande är en dröm, och fångarna löper fortfarande risk att avrättas för att tillgodose efterfrågan på organ.
Rapportens akademiska titel, ”Historical develoment and current status of organ procurement from death-row prisoners in China”, kanske inte skapar internationella rubriker. Men den tydliggör den moraliska frågan för läkarkåren, så att den medicinska etiken inte undermineras för att man vaggats in i en tro på Kinas officiella uttalanden utan att ha insyn i transplantationssystemet.
Möjlighet att kräva mer insyn
Vare sig det är sant eller inte rapporterade Kina ett rekordstort antal organdonationer och transplantationer 2015, trots att majoriteten av kineserna inte vill donera sina organ. Källorna till alla dessa transplantationsorgan är fortfarande okända. Bara det är ett faktum som borde få alarmklockorna att ringa snarare än leda till beröm för förändringarna i Kinas donationssystem.
I augusti 2016 kommer Kina att vara värd för ett internationellt möte för transplantationsläkare i Hongkong. Kanske kan det bli en möjlighet att kräva mer insyn i landets dolda transplantationssiffror? Eller kommer Kinas kriminella transplantationsaktiviteter sopas under mattan med den ”uppriktiga förhoppningens” kvast?
Min förhoppning är att en sund medicinsk analys som den här rapporten kan få transplantationsläkare att se igenom Kinas okontrollerbara uppgifter. Världstransplantationskongressen 2016 kan bli en möjlighet att påverka Kina att omedelbart ansluta sig till samma etiska krav som ställs i resten av världen.
Men det kan bli en svår uppgift att ställa krav på ett land som fortfarande drivs av en kommunistregim som inte tillåter någon insyn. Ändå är kanske den avsiktliga erosionen av grundläggande värderingar av liv och etik i transplantationsfrågor, mycket farligare för oss alla.
Kay Rubacek är producent för Swoop Films och filmen ”Hard to Belive”, en dokumentär om hur läkare blev mördare och varför vi blundat för verksamheten.
Åsikter som uttrycks i artikeln är författarens egna och återspeglar inte nödvändigtvis Epoch Times åsikter.
