Våren i Arabvärlden ter sig dystrare nu när despoterna i Libyen, Bahrain och Jemen, liksom reaktionära krafter i Egypten, har fått övertag mot demokratidemonstranterna, som hittills inspirerat världen med sin resning.

I Libyen svepte Gadaffiregimen in nationen i ett digitalt mörker i början av mars, vilket fortfarande råder. I Bahrain reagerade kungadömet snabbt på demokratirörelsens demonstrationer och filtrerade sajter där befolkningen laddade upp videor tagna med mobiltelefoner, man blockerade Youtubesidor som innehöll videoinspelningar av gatudemonstrationer och tog bort en stor Facebookgrupp som uppmanade till fler demonstrationer.

Också i Egypten har, trots att Mubarak lämnat ifrån sig makten, det militära styret intagit en sträng hållning gentemot demokratiaktivisterna, i försöken att få stopp på spridandet av stulna filer med innehåll som rör statens säkerhet, vilka avslöjar omfattningen av regimens användande av internet för att spionera på den egyptiska befolkningen.

Dessa fall av internetövergrepp har inte gått osynliga förbi. Mindre kända är emellertid omfattningen av hur västerländska företag har möjliggjort kraftåtgärderna.

Egyptens internetkontroll verkar har möjliggjorts av Narus, en Boeingägd tillverkare av övervakningsteknik, som sålde utrustning för realtidsövervakning av internettrafik som även kan spåra dess källor, till Telecom Egypt, landets största kommunikationsföretag.

Israeliska säkerhetsexperter grundade Narus för att skapa och sälja massövervakningssystem till regeringar och stora företagskunder. Det är känt för NarusInsight, ett superdatorsystem som påstås användas av den nationella säkerhetstjänsten och andra enheter för att tillhandahålla ”total nätverksöversikt” av misstänkta internetkontakter under tiden de pågår.

Narus har också tillhandahållit övervakningsteknik till Libyen, enligt James Bamford, författare av ”The Shadow factory” som kom ut 2008. Under 2005 ingick företaget en överenskommelse värd många miljoner dollar med Giza Systems i Egypten, för att få licens för Naurus internetkontrollsystem över hela Mellanöstern. Giza Systems betjänar det libyska nätverket.

Brittiskägda Vodafone stängde sitt egyptiska mobilnätverk efter en begäran från Mubarakregimen. Det återställdes sedan, bara för att kunna sända Mubarakpositiva sms till användare över hela landet. När grupper som kämpar för digitala rättigheter, som AcessNow.org, protesterade mot Vodafones agerande, hävdade företaget att det inte kunde göra något för att stoppa textmeddelandena, eftersom det var tvunget att följa landets undantagslagar.

Bahrain uppges ha filtrerat och blockerat webbsidor med hjälp av programvaran SmartFilter, från det amerikanska företaget McAfee, som Intel köpte i slutet av föra året. Trots en omfattande rapportering om användandet hävdar företagets ansvariga att de ”inte har kontroll över, eller insyn i, hur en organisation implementerar sina egna filtreringsföreskrifter”.

Cisco Systems, ledande tillverkare av Deep Packet Inspection-system (DPI), en teknik för filtrering av information, som tillåter nätverksadministratörer att inspektera, spåra och rikta sig mot information från användare av internet och mobiltelefoner, är en viktig partner i Bahrain. 2009 gick det kalifornska företaget ihop med kungadömet för att öppna ett Internet Data Center i Bahrains huvudstad Manama, ”som en väsentlig komponent i insatsen för att förbättra regimens service till allmänheten”.

Hur stor andel av uppgörelsen som består av Ciscos DPI-produkter återstår att se. De ansvariga på Cisco besvarade inte våra förfrågningar om att få kommentarer om företagets samarbete med Bahrain.

Nokia och Siemens är också inblandade i Libyens mobilnät. Ett joint venture mellan dessa två företag fick 2009 kraftig kritik sedan det framkommit att det assisterat den iranska regimens nedslag på cyberdissidenter. Det är svårt att säga huruvida det också hjälpte den libyska regimen, då varken Nokias eller Siemens PR-ansvariga ringde tillbaka.

I mitten av februari talade utrikesminister Hillary Clinton om USA:s policy för frihet på internet, som syftar till att hjälpa demokratirörelser att få tillgång till öppna nätverk där de kan höja sina röster mot auktoritära regimer. Som en del av det initiativet kommer utrikesdepartement att bidra med tiotals miljoner dollar till stöd för ”teknologer och aktivister som arbetar i fronten för kampen för frihet på internet”.

Hillary Clinton talade om Obamaadministrationens tro på den universella ”rätten att koppla upp sig”, vilken Vita Huset ser som en naturlig förlängning av den väl etablerade rätten att fritt uttrycka sig, hålla möten och organiseras.

Det är dock svårt att hålla en hög moralisk svansföring och läxa upp andra länder om vikten av frihet på nätet när USA-företag exporterar DPI-system och annan teknologi till regimer som har för avsikt att spionera på sina egna befolkningar och använda det öppna internet som ett redskap för förtryck.

Under en utrikespolitisk utfrågning i representanthuset tog republikanen Chris Smith upp det motsägelsefulla i Narus affärer med Mubarakregimen och sade: ”Det är ett fruktansvärt verktyg för förtryck … och Narus har enligt dessa rapporter möjliggjort denna invasion av privatlivet”. Republikanen Bill Keating sade vidare under utfrågningen att ”människor förlorar sina liv på grund av denna teknologi”.

Tidigare denna månad kritiserade senator Dick Durbin, som sitter i senatens utrikespolitiska kommitté, USA:s teknologiska industri för att ”misslyckas med att ta itu med allvarliga människorättsliga utmaningar” och att ”kongressen måste träda in”.

Löften om att agera är uppmuntrande, men inte alls lika uppmuntrande som om det verkligen gjordes något. Det vi hittills sett har liten betydelse när det gäller försvaret av ”friheten att koppla upp sig”, mot företag och de despotiska kunder som försöker beröva människor den friheten.