Föränderlig betydelse hos Påsköns stenstoder

Enligt den tyske konstforskaren Johan Joachim Winckelmann (1755), förfogade antikens skickliga skulptörer själva över de eftersträvansvärda sinnestillstånd som de försåg sina skulpturer med. Vad avspeglar då Påsköns mystiska stenstoder?

Vilka sinnestillstånd som gestaltas i Påsköns stenstoder är det vet väl ingen som säkert vet. Men konstsmeden och skulptören Ivan Dahlstrand, verksam i Krokstrand i norra Bohuslän, menar att stoderna med sina kraftigt markerade ansiktsdrag och stränga stängda mun speglar ett allvarligt lugn.

Han har så länge han kan minnas varit intresserad av ön och detta har avspeglats i hans eget skapande som konstsmed. Nyligen hemkommen från en fem veckors lång vistelse på ön varvar han nu arbetet som smed med att skriva två C-uppsatser; en i idéhistoria och en i konstvetenskap. I dem undersöker han bland andra Påsköns stenstoders band till odlingskulturen och ifrågasätter den konventionella teorin om stodernas påstådda maskulina genus, som han menar är en västerländskt färgad teori. Han framlägger hypotesen att stodernas symboliska funktion och därmed även genus har förändrats under tid och att det var ett latent hot om hungersnöd som orsakade förändringen.

Påskön, som även kallas för Rapa Nui, ligger 400 mil väster om Sydamerika och är den mest isolerade av Stilla havets öar. Man tror att de första människorna bosatte sig på där på 300 – 800-talet f.Kr. Den ursprungliga befolkningen är idag fåtalig och mycket av den information som finns bygger på skrifter nedtecknade av missionärer under 1800-talet. De kristna missionärerna hade dock ofta mycket liten förståelse för ursprungsbefolkningens egna myter eller samhällsstratifiering. Felaktiga och ostyrkta uppgifter, bland annat om kannibalism, förekom.

Missionärernas förvanskade uppgifter har påverkat senare forskning om ön och dess befolkning, menar Dahlstrand. De första européerna kom till ön under 1700-talet. Européernas tolkning av moaierna var bland annat att stoderna representerade äganderätten till jakt och fiskevatten och därmed även var ett manligt genus. Några anledningar till att ursprungsbefolkningen minskat i antal är att många öbor togs tillfånga och fördes till Peru som slavarbetare under 1800-talet. De peruanska och senare även de västerländska missionärernas sjukdomar drabbade öborna hårt, eftersom de inte hade hunnit bygga upp något immunförsvar mot dem.

Det finns 887 stoder, även kallade moaier, på ön. Den största är 21 meter hög och beräknas väga 270 ton. Åldern varierar från 300 – 1200 år. Stoderna på Påskön är inte vända ut mot havet för att verka respektingivande på besökare, såsom fallet var med de mäktiga stenkummel som under forntid restes över hövdingagravar längs vattendragen i Sverige. Påsköns stenstoder är istället vända in mot de livgivande åkrarna, upp mot himlen och det livgivande färskvattnet i vulkanen Ranu Rarakus krater. De är tillverkade av den porösa bergarten tuff från vulkanen Ranu Rarakus klippväggar.

En teori säger att moaierna innesluter skulptörernas mest betydande förfäders heliga kraft. Dahlstrand, själv skulptör, beskriver hur en av höjdpunkterna på resan var att under en het vandring följa den branta stigen upp mot vulkanens bergskam och väl framme vid resans drömmål – den övergivna skulpturverkstaden – få lyssna till den av bara något enstaka hästgnägg avbrutna tystnaden och i stillheten mellan hav och himmel uppleva sig själv stå utanför tidens rörelse. Och att därpå, inunder klippkantens skugga vid kraterns kant, upptäcka en liten uthuggen stenbänk – och på den få vila på den plats där en gång moaiernas skapare satt.

Genom att jämföra ansikts- och kroppsform har man konstaterat att moaierna är utförda i fyra olika stilar. Den första stilen var naturalistisk och varade åren 650-1100. Kring år 1100 förändrades stilen, och denna förändring sätter han i samband med de förändrade livsbetingelserna och införandet av stenjordbruket på ön.

Kring århundradena 1200-1300 e.Kr. hade klimatförändringar och exploatering medverkat till att träden nästan helt försvunnit från ön vilket utgjorde en latent fara för livsmedelskris. Den svarta lavastenen på ön blev då ett viktigt verktyg för att förhindra jorderosion. När träden försvunnit, började man använda stenen såsom man tidigare hade använt träden och miljontals stenar spriddes ut på åkrarna, för att mura in odlingar, men också för att bevara solvärmen. När människorna såg en sten såg de livsnödvändiga egenskaper och möjligheter. De såg styrka och beständighet – och inte ett obrukbart ting.

Dahlstrand menar att moaiernas symboliska funktion inte har varit statisk utan varit flexibel och förändrats när livsbetingelserna förändrats. I huvudsak representerade stoderna banden till gudar och de heliga förfädernas andliga kraft, men fick under övergången till stenjordbruket även funktionen att manifestera den gudomliga kraften i jordens fruktsamhet. Han drar en likhet till den förändring i bildspråket som skedde vid övergången från jakt till jordbruk i Bohuslän. När försörjningen övergick från att vara jaktbaserad till att bli odlingsbaserad så förändrades både myterna, metaforerna, och bildspråket. Så skedde både på Påskön och i Bohuslän, menar han.

I Sverige var ju jaktstenålderns hällmålningar med jaktscener mer naturalistiska och konkreta än jordbrukstidens symbolrika, abstrakta bronsåldersristningar. Symboler användes inte under jaktstenåldern, utan infördes först under bronsåldern med jordbrukets införande för att man skulle kunna gestalta de gudomliga, livgivande krafterna i naturen. Den livsviktiga odlingen omgärdades med riter för att skydda och återfylla jorden. Odlingens mytologiska genus hör samman med beroendet av jordens fruktbarhet och jordens kretslopp med död och återfödelse. Medan jägarkultens myter betonade ett maskulint genus – så fick moaierna vid övergången till jordbruket ett kvinnligt genus som representerade naturens fertila krafter. På en del av moaierna finns kvinnliga fertilitetssymboler inristade, och sammanlagt är det fler av Påsköns stoder som bär kvinnliga symboler än manliga.

Han skriver vidare att moaierna är just den sammanhållande länken mellan liv och död i kretsloppet bland jordens förintande och fertila krafter. Och att “allt liv föregås av död”. För mig, med mer eller mindre medveten västerländsk och kristen världssyn, blir just de orden kvar ett par dagar i mina tankar. Fascinerande men med en svårförståelig ordningsföljd. Livet börjar ju med födelse och slutar med död. ”Ack inte alls”, förklarar en teolog jag tar upp frågan med. ”Det västerländska tänkandet är linjärt – medan det österländska är mer cirkelbaserat med tankar som kretslopp och reinkarnation”, förklarar hon. Och visst, om jag vidgar perspektivet lite så förstår jag – innan Big Bang fanns kanske död – och även i den kristna skapelseberättelsen föregår ju mörkret ljuset och livet!

Det finns få källor till Påsköns ursprungliga religion. Men enligt en allmän polynesisk religion så är himmel och jord – gudar och människor skilda åt genom en himmelspåle. En moai kan även symbolisera himmelspålen, länken mellan människa och Gud – och den mytologiska mellanform som överbryggar livet och döden, menar Dahlstrand. Inslaget med att resa pålar finns för övrigt i flera religioner. Nyligen hemkommen från sin resa har han ännu inte hunnit skönja någon förändring i sitt eget skapande. Men hans fascination för ön har inte avtagit och han vill gärna åka dit igen.

I den polynesiska religionen kallas den himmelske skaparguden för Makemake. Han representerar skapelsen och människans ursprung och finns avbildad i klippreliefer runtom på Påskön. Den andliga kraften är enligt den polynesiska religionen koncentrerad till ögonen. Uppgifter finns som menar att moaiernas ögon var uttagbara och att överstepräster förvarade dem – och därmed kunde styra manan, den andliga kraft som moaierna kunde förmedla.

I vulkankratern Ranu Rarakus klippor ligger många moaier med sina blickar riktade upp mot himlen. Kanske är det kvinnliga stoder som i mörkret mellan stjärnorna skådar ut efter maken – den himmelske skaparguden och befruktelsens regn?

Ivan Dahlstrand arbetar som konstsmed och skulptör i Krokstrand i Bohuslän. (Foto: Charlotte Fredriksson)

När samhället förändras, så förändras även konsten. Så även på Påskön. Övergången till stenjordbruket innebar ett beroende av naturens fertila och kvinnliga krafter och detta syns i moaiernas utförande, menar Dahlstrand. (Foto: Ivan Dahlstrand)